Jag tror att det blir allt vanligare att det växer ett tilltagande tomrum inom människor. Vissa människors tomrum blir så plågsamt att det fylls av sorg, ilska, frustration eller ångest. Andra människors tomrum är mindre dramatiskt, mest bara likgiltigt och ekande tomt. Det låter dystert, men ju bättre vi får det ekonomiskt i samhället, desto mer individualistiska blir vi. Det är ett faktum, åtminstone för oss i Sverige. Och när man får leva sitt liv i bekväm individualism behöver man både människor och Gud allt mindre. Kan själv. Och när vi avskärmar oss från andra människor och knappt ens vet om att det finns en andlig dimension av människan, ja, då tror jag att tomrummet växer. För vad spelar något alls för roll om jag inte har någon särskild social tillhörighet? Vem ska jag vara när ingen behöver mig? Och hur ska jag förhålla mig till livet om allt ändå bara slutar med att det blir ett innehållslöst mörker efter livet i den mänskliga kroppen? När de frågorna pockar på, medvetet eller omedvetet tror jag att tomrummet växer. Och jag tror att det växer, inte för att frågorna dyker upp och inte för att det är svårt att få något riktigt svar, utan för att plattformen till de existentiella frågorna är alltför avlägsna, i det närmsta obefintliga. Få vet hur man ska bemöta existentiella frågor om de nu lyckas dyka upp och de kan tyckas lika djupa som deppiga. Själv ser jag inte frågorna som något negativt, jag tror att dem finns inom de flesta av oss åtminstone i någon form. Men jag tror att vi mår dåligt av att inte bli bemött i de frågor som förankrar oss med livet allra mest. För när vi funderar på om det finns en större makt än människan och ett djupare syfte med våra liv tror jag att vi hittar riktmärke för hur vi vill att det egna livet ska ta form. Men när vi kväver människans andliga dimension, kväver vi också hennes värderingar och kontakt med såväl andra människor, en högre makt och därför också sig själv. Vi lever inte i sanning om vi inte får brottas med de stora svåra frågorna. Ibland undrar jag om vuxna är rädda för att samtala om detta med ungdomar, eller med yngre barn för den delen. Man är rädd att väcka tankar och funderingar som man själv inte har svar på.
Internationellt sett så är ”existentiell hälsa” ett etablerat begrepp som återfinns i världshälsoorganisationens (WHO) vokabulär. Sverige har nyss börjat anamma det begreppet. Jag hoppas att det tar rejäl fart. För jag tror att det i förlängningen kommer att gynna vår psykiska hälsa när vi ser till människans alla dimensioner. Människan har alltid haft ett behov av att ställa svåra filosofiska och religiösa frågor. Den delen av människans natur är lika reell idag även om vi inte ger utrymme för den.
Personligen känner jag mig som i mest kontakt med livet när jag får utbyta existentiella funderingar. Som vid kanten på en av mina söners säng innan det är dags att somna. Där äger de mest jordnära funderingar rum. Hur fungerar egentligen diverse maskiner? Och vad hemskt det är att alla inte har ett hem. Genast blir det svårt att välja om man ska bli rymdforskare och ägna sig åt det som är spännande eller byggare så att man kan ge de hemlösa ett hem. Kanske kan man göra båda. Vad är en själ förresten? Frågorna är lika oladdade som självklara. När vi stannar upp får tankarna plats. I ett varmt, svagt sken från lampan finns en stunds tid för reflektion om livet på kvällskvisten. Och vi behöver inte ens ha några svar, men vi behöver någon att dela frågorna med.
För mig är det som att andas in ett djupt andetag och stilla mig när livets frågor får delas med varandra. På något sätt får dessa jordnära funderingar om hemlöshet och själens varande mig att sortera bort allt brus som jag möter i vardagens göromål. Jag grundar mig i livet igen.