En dag när jag satt hos frisören kom vaktmästaren in till byggnaden som frisören hyrde. Det var vår ute och han sa med ett stort leende att det var dags för att bekämpa myrorna vid ingången. Det gjorde han varje år när våren hade kommit. Han visste att myrorna var ett tecken på en ljusare tid efter vintermörkret. Själva kampen mot myrorna blev för honom ett glädjeämne. Han visste att det betydde ljus. Kanske kan vi se det så när vi går igenom mörka perioder i livet. Vi vet, när vi går igenom dem, att det finns ett slut och att det finns ett ljus. Vi kommer kunna se tillbaka och tänka att vi tog oss igenom det där också. Att det formade oss till att bli mer empatisk, ödmjuk eller närmre Gud.
Ibland skäms vi över våra mörka passager i livet. Vi skäms över våra kamper och motgångar för att vi tror att det säger något dåligt om mig som person. Ibland kanske vi till och med skäms för att vi tänker att den människa som utger sig för att vara kristen inte borde brottas så mycket med livet för att det på något sätt skulle betyda att man inte är grundad i Gud. Men motgångar är inte en motsättning till helighet, nej, kanske är det ibland till och med en förutsättning.
Den helighet som Gud har givit oss kan ta plats lika mycket i livets slitsamma kamp som i den bekymmerslösa tillvaron. Vi är inte gudlösa bara för att vi lider eller utkämpar en kamp mot negativa tankar, frestelser eller prövningar. Den slitsamma kampen leder förhoppningsvis till en ljusning. Och det är just där, i spänningsfältet mellan mörkret och ljuset som heligheten utspelar sig. Det hade inte varit en kamp om vi inte kämpade emot. Mörkret hade tagit över. Om längtan och strävan inte riktades mot Gud skulle vi ha lagt oss platt för lidande och synd. När vi istället, mitt i mörkret, de tunga tankarna, de överväldigande rädslorna och den oerhörda sorgen strider mot att det ska få makten över oss, befinner vi oss mitt i heligheten. Vår karaktär formas.
Jag har varit med om att man i stödgrupper börjat jämföra sitt lidande. “Men jag har det ju inte så hemskt som honom” och så ogiltigförklarar man det egna lidandet. Lidandet kan visserligen ha olika intensitet. Vissa hamnar i lidande som hör människans existens till, medan andra hamnar i så djupt lidande att det förlamar livsanden. Men lidandets ursprung är inte jämförbart. Vi hamnar i lidande av olika orsaker och vi hamnar olika djupt. Lidande är därför alltid högst personligt. Oavsett om två personer lider av samma sjukdom, kommer från liknande svåra bakgrunder eller går igenom sorg av en nära anhörig, är lidandet än dock aldrig detsamma för de båda. Det finns lika många lidanden som det finns människor. Och hur den person som lider än formar sina ord kan mottagaren aldrig till fullo leva sig in i sin medmänniskas lidande. Det egna lidandet upplevs genom oräkneliga filter som gör det till just mitt lidande och min upplevelse. Min person, mina minnen, mina inre tillgångar och begränsningar gör att jag upplever min situation som jag gör. Ingen annan kan fullkomligt förstå någon annans lidande. Den tanken kan å ena sidan väcka ett visst vemod, det skulle kunna betyda att lidandet alltid genomlevs ensam. Men jag skulle hellre vilja fokusera på att det gör att jag äger rätten till mitt lidande. Ingen kan komma till mig och säga att jag lider för mycket eller för lite. Varenda människas lidande blir giltigt just eftersom det är unikt. Oavsett vad som orsakar mitt lidande är det precis lika giltigt och unikt som någon annans. Därför går det inte att jämföra lidande i syfte att giltigförklara eller ogiltigförklara det. Varje lidande bär sin egen helighet. Det bär oss, genom sin resa, närmre till Fadern.
Jag tycker mig uppfatta att det är ganska vanligt att människor får dåligt samvete över sitt lidande. Vi tänker att vi inte har rätt att lida när de yttre omständigheterna är så väl tillrättalagda. När vi har ett varmt och funktionellt hem att bo i, mat på bordet, kläder att bära och mer därtill, vad ger mig då rätten att lida? Borde jag inte skämmas, som inte oavbrutet omsluter livet med tacksamhet och glädje? Men mitt lidande är mitt. Det är min väg att vandra med lidandets sällskap, unikt för mitt liv, allt närmare Gud. Varje lidande är unikt. Varje lidande är heligt.