Jag har fått ett dygns tidsfrist hemifrån. Så idag befinner jag mig i Sundsvall. Det gör gott att få ta en kort paus från familjelivet. Få tid för att höra mina egna tankar och inte behöva avstyra något syskonbråk, eller lyssna på vad vår treårings tigervänner hittat på, eller förklara för fyraåringen vad olika ord betyder. Fast jag älskar det också. Han är väldigt verbal, vår äldsta son. Duktig att sätta ord på sina känslor och kan ganska avancerade ord för en liten fyraåring. Jag blir så omåttligt stolt över honom när jag hör honom prata. Treåringen kan minsann prata han också. Det är snarare svårt att få honom att vara tyst. Det gör mig så trött och så full av skratt på samma gång. Han är så himla kul, han kan verkligen prata om allt. Det är svårt att hänga med alla gånger. Ibland sviktar hans uttal och samtalsämnena är så skiftande och byts tvärt. Ena stunden kan han prata om förskolan för att i nästa andetag prata om ihopfantiserade krokodiler. Jag har nog lika mycket dialog inom mig under en dag som den lilla krabaten har utom sig under fem minuter. Syskonbråket är dock skönt att få paus från.
Jag ska bo på hotell över natten. Egentligen hade jag helst bott i en stuga mitt i skogen. Men skogen hittar jag åt ändå. Jag åkte hemifrån på morgonen och hotellet har inte incheckning förrän klockan 16. Så jag vandrar runt. Går till en sjö och viker sedan av mot skogen. Jag hittar en stig upp mot ett berg. Det är varmt och jag märker att jag inte är klädd för ändamålet. Jag har en blus på mig som snart blir alldeles blöt på ryggen av att jag svettas.
Min man hade föreslagit för mig att sitta på ett café och skriva i väntan på att hotellet öppnar för incheckning. Det hade jag också tänkt. Men jag dras verkligen inte dit. Det är som om benen söker sig till skogen helt av sig självt. Jag dras till det tysta och avskalade. I ett alternativt liv hade jag kanske varit nunna.
När jag går där på skogsstigen, upp mot berget vandrar tankarna i takt med fotstegen. Jag tänker på människovärdet. Brottningskampen som vi alla stundvis tycks utkämpa. Vad är meningen med att jag finns? Är jag tillräcklig? Tycker andra verkligen om mig? Varför kan jag inte allt?
Jag funderar över ett påhittat fenomen, en människovärdes-kommitté. I den kommittén skulle en sorts jury sitta. De skulle kunna gå igenom hur varje människa sköter sig i alla sina olika relationer för att sedan ge sitt godkännande eller avslag på huruvida människan i fråga bär upp det mänskliga värdet eller inte. Inte för att jag egentligen tänker att det är etiskt försvarbart, men för att det är lättare att vila i ett standardiserat godkännande av andra människor än en frikostig nåd när självtvivlet står i dörren och skriker in sina mörka budskap. Jag tänker på hur dialogen mellan jurymedlemmarna skulle låta.
”Mhmm, hon skrek på barnen mest hela dagen igår!” kanske en skulle säga. ”Jo, men hon var ju väldigt trött. Ny på jobbet är hon också. Dessutom har hon fått handskas med synnerligen besvärliga människor på sidan av. Nej, den skrikande dagen får vi allt låta passera.” Kanske skulle utslaget bli att jag ändå är okej. ”Men som fru då? Är hon verkligen tillräcklig där? Hennes man får stå för all matlagning och inte visar hon någon uppskattning för stackaren heller. Han som får slita så för att få familjelivet att gå ihop”.
”Ja, för att inte tala om hur lite tid hon lägger på andra människor, hon kallar sig kristen alltså? Och ändå kan hon inte bära upp den hedervärda titeln. Inte ser hon till sin nästa i alla fall”.
Det hade varit lättare att vila i människovärdet om det kunde prövas, istället för att så frikostigt ges bara av att ha blivit skapad. Då hade vi kunnat avfärda självtvivlet när det knackar på dörren. Jag hade näsvist kunnat vifta med mitt papper framför andra människor, ”jag är faktiskt godkänd!”. Och om godkännandet skulle utebli skulle de mål som krävs för att uppnå det mänskliga värdet vara tydligt uppställda. I ett samhälle som ständigt mäter och bedömer är ett sådant förhållningssätt mer välbekant än en oförtjänt nåd. Men jag älskar Gud för att han ger oss så frikostigt och oförtjänt.
Människovärdes-kommitté är kanske ingen vidare bra idé. Ibland hade det bara varit skönt att vila i ett dokument som fastslagit att självtvivlet inget har här att göra. Det är mer konkret än nåden.
Jag kommer så småningom upp på berget. Ingen annan är här. Bara jag, skaparen och skapelsen. Det ger mig ett lugn och en vila. Författaren Wilfrid Stinissen är med på ett hörn förstås. Han har på senaste tiden blivit min visdomslärare och får ligga i ryggsäcken jag burit med mig. Jag sätter mig ner, tar av mig skorna och tar fram choklad. Tittar ut över natur och stad. Jag hör ett bullrande långt bort ifrån, säkert en motorcykel som accelererade. Kommer att tänka på något som Tomas Sjödin skriver i en av sina böcker “ljudet av tystnad”. Han refererar till någon som definierar tystnad som att i en kvart inte höra ett av människan skapat ljud. Det är svårt att uppleva den definitionen av tystnad. Tänk att få göra det.
När jag sitter där på berget, i tystnaden med skapare och skapelsen dyker plötsligt en cyklist upp. Han stannar cykeln och tar paus. Jag blir tvungen att ropa åt honom att han jobbat på bra som tagit sig ända upp hit med cykeln på en stig fylld med stenar och rötter. Efter sin paus ger han sig iväg nedför igen, hela mitt väsen skriker att det är dårskap det han håller på med samtidigt som jag fascineras av sporten. När jag filosoferat en stund och ätit upp chokladen packar jag ihop och går tillbaka. Det går snabbare nu, nedför. Jag kliver fram med ganska snabba steg men hejdar mig plötsligt. Jag backar instinktivt och stannar. På stigen ligger en svart orm. Jag har aldrig sett en huggorm förut men förstår att det är just vad jag ser nu. I samma ögonblick som jag upptäckte den höjde den sitt huvud och nu står vi och stirrar på varandra. Efter att ha gjort det en lång stund börjar ormen väsa åt mig och slingrar sig iväg. Jag står kvar en stund. Som för att försäkra mig om att den verkligen gett sig av. Sen går jag vidare. Tänker att ormen är en ganska bra symbol för djävulen. Det där väsandet som stundvis kan bli mörkt och djävulskt i våra liv. Självtvivlet som slingrar sig in i våra liv och vill få oss på fall. Som hotar och väser. Men ormens väsande kan också vara allt annat av ondo. Oro, skam, hopplöshet, beroende av olika sorter.
Två dagar senare tar jag en löptur i skogen hemmavid. Trots att jag är outhärdligt trött. Denna kväll vill jag egentligen bara lägga mig ner och sova. Men jag vet att jag mår bra av att springa. Både kroppen och knoppen blir så skönt avslappnad efter en löptur. Så jag ger mig ut på en springtur i skogen. Det börjar med ganska brant uppför i besvärlig terräng. Avverkade träd ligger på backen som jag måste ta mig över. Det suger i benmusklerna men jag fortsätter uppåt tills höjdmeterna är besegrade. Då kan jag med lätta steg fortsätta löpningen i en tyst, avskärmad skog. Det finns en lättnad i att vara själv. Att inte behöva ta ansvar för någon annan. Att inte behöva lyssna eller svara. Att bara få vara i de egna tankarna. Löpning kan för mig också vara väldigt andligt. I avskärmandet från omvärlden blir det lättare att koppla upp mig mot Gud. Att tänka på Gud, be för människor som behöver mina böner eller för mina egna bördor. Men också tacka för varje löpsteg mina ben bär, för templet som är mig givet. Jag kommer så småningom fram till en stor tjärn som för mig är ganska ny. Jag älskar landsbygden. Att fortfarande få upptäcka stigar och guldkorn till platser trots att jag är uppvuxen här. Jag saktar in och smyger ner mot vattnet, ställer mig vid vattenbrynet. Där kan jag höra fåglarna kvittra. När jag ser ut på vattnet upptäcker jag en svan som obekymrat och långsamt seglar fram på vattnet. Jag kan inget annat än att smittas av svanens lugn. Jag kommer tillbaka till andetaget och stillar mig från löprundans puls. Om ormen jag stötte på för några dagar sedan representerade djävulen så måste denna svan representera Gud. Det långsamma, närvarande och fridfulla. Det är så vackert, detta oförstörda. Till skillnad från ormen som satte igång kroppens alarmsystem så skänker svanen mig ett lugn. Friden blir snabbt påtaglig. Och Gud är frid. Han ropar inte in massa bekymmersfulla budskap in i livet. Han låter mig stillas, andas och vila i en tillit i att läget är under kontroll. Här behöver jag inget alarmsystem. Jag insuper ögonblicket, som om jag andas in hela atmosfären i ett sista andetag och tar med mig det under resten av löprundan och dagarna därefter.
Och sådant är väl livet. Ibland står vi öga mot öga med djävulen som skriker in sina elaka budskap för att i nästa stund finna oss själva i ett betraktande av Gud och smittas av hans frid. Livets växlingar. Det finns en tid för allt som sker under himlen. Djävulens väsande har sin tid. Ja, lidande är till och med en förutsättning för att vi överhuvudtaget ska kunna leva. Men väsandet ska inte omgärda hela våra liv. I själva verket är det friden som ska omgärda våra liv så att vi, när vi möter ormens väsande, slutligen kan falla tillbaka till svanens lugn. Friden finns alltid att falla tillbaka på.