Under hösten år 2023 hade jag bestämt mig. Jag skulle delta på ett lopp i februari år 2024 (alltså nyss!). Vinterloppet ägde rum i skogsterräng, 50 kilometer och drygt 1300 höjdmeter. Det är något med utmaningar som tilltalar mig, de som är på gränsen för svåra men som ändå känns uppnåeliga. Det här var just en sådan utmaning, en utmaning som jag skulle vara stolt över att ha klarat av. Så under hösten la jag i en extra växel i träningen. Jag ökade på både antalet löppass och dess längd successivt. När vintern kom gav jag mig ut på träningspass i orörd vinterterräng.
Under det första löppasset fick jag klart för mig hur otroligt vackert det är, den orörda snön mitt ute i skogen. Emellanåt var det som om jag löpte i en allé med knäböjda träd, tyngda av snö. Som minst gick snön upp till knäna på mig, som mest upp till låren. Jag ”sprang” 16 kilometer och förutom att ett sådant träningspass tar på kroppen så blir den mentala träningen ett faktum när orken tryter både av muskeltrötthet och förlust på vätska och energi. Allteftersom jag ägnade träningspass i snö upptäckte jag att ena knät inte tålde det särskilt bra. Jag la snölöpningen åt sidan så länge och tränade på andra sätt för att klara av loppet som jag siktade på.
När loppet närmade sig hade jag nästintill glömt bort att jag hade haft problem med knät. Jag hade en önskan om att klara av 50 kilometer, men förstod att 35 kilometer nog var det mest rimliga eftersom både knäskadan och förkylning kommit emellan den tänkta träningsplaneringen.
Så kom den dag då jag stod där vid starten och var beredd att köra igång. Dagen innan hade det snöat rejält och jag var något orolig för hur tungt det skulle vara att springa i snön. Men de första kilometerna överraskade mig och jag tänkte att det var långt bättre än jag hade förväntat mig. Tji fick jag, efter ytterligare några kilometer blev snön djupare och allt svårare att ta sig fram genom. Det var lätt att snubbla och redan den första milen kände jag av knät, men utan någon smärta. Vid första energistationen kändes det därför bra att ge sig ut på nästa mil. Men under den milen ville knät inte springa i snön mer. Smärtan blev så intensiv att jag förstod att jag var tvungen att avbryta loppet. Men trots att knät talade sitt tydliga språk var huvudet inte helt med på banan. Jag behövde ta mig till nästa energistation för att kunna bryta loppet och under den tiden tänkte jag massor. ”Så farligt är det inte”, ”Vilket misslyckande om jag skulle behöva bryta loppet”, ”Jag som har lagt ner massor av tid och pengar på det här”. Samtidigt förstod jag att det vore idioti att fortsätta ”Om jag fortsätter nu får jag skylla mig själv om det tar flera veckor innan jag kan springa igen.”, ”Jag har ingen rätt att klaga på att jag har ont i knät om jag fortsätter, jag har ju gjort det mot mig själv”, ”Det gör bara för ont, jag måste avbryta”, ”Nåväl, kanske blir det ett brutet lopp, men jag är fortfarande mamma till pojkarna och det betyder ändå mest”.
Det var en mental kamp med tankar som talade för och emot att bryta loppet. Men något hände med mig när jag tänkte på våra pojkar. Hur det än skulle gå i loppet skulle jag ändå vara mamma till två fantastiska barn. Det gjorde att jag fick perspektiv på hur viktigt loppet egentligen var i längden. I längden skulle ett genomfört lopp inte betyda särskilt mycket men barnen är betydelsefulla hela livet. Min identitet som förälder är ändå viktigare än min identitet som löpare, även om den är betydelsefull den också.
Efter 22 kilometer valde jag att avsluta loppet. Det var inte vad jag hade hoppats på, men av någon märklig anledning grämde jag mig inte heller. Och jag tror att det finns flera saker vi kan lära oss av liknande situationer. Livet erbjuder många startlinjer. Vissa väljer vi att stå vid, andra väljer vi bort. Oftast vet vi inte hur det kommer att gå när vi står på randen inför en flytt, ett nytt arbete, en ny relation eller då vi gör ett val som känns både nödvändigt och skrämmande. Startlinjer kan vara riktigt otäcka, banan syns inte och än mindre målet. Startlinjer kan inge en rädsla för att kanske inte kunna utföra loppet eller en rädsla för att man kommer att upptäcka att man inte vill det. Det blir en skam att bära för den som inte kommer i mål, så tänker vi i alla fall. Men tänk om det får vara gott nog att ha passerat startlinjen. Tänk om det är gott nog att börja med ett steg och se var det leder. Om vi kommer i mål kommer det att kännas bra, men ett brutet lopp har ett värde det också. Det ger erfarenhet och det hjälper oss att identifiera vad vi värderar i livet. Som att vara förälder till två fantastiska barn, till exempel.
Livet bjuder på startlinjer och som mottagare av livet behöver vi våga. Våga ta det första steget, våga tro på förmågan att komma i mål och våga bryta om det under loppets gång visar sig vara det rätta att göra. Allt är av värde. Men om vi inte passerar startlinjen då kommer vi aldrig veta hur det gick.
Börja med startlinjen, det är gott nog.
Så vackert, modigt och ödmjukt att våga stoppa om det är något som känns rätt att göra. När jag tänker efter så har det varit svårt att ge sig, att hoppa av. Det har liksom inte varit fint. Nu tänker jag att det krävs stort mod att hoppa av när man inte orkar.
Tack för att du skrev om din upplevelse. Det fick i alla fall mig att tänka till.
Ibland måste jag också säga : STOPP