Så lätt det är, att tänka om sig själv ”Nej, jag kan inte det”, ”Någon annan är ändå bättre än mig” eller ”Så sa han bara för att han var glad just då, han menade det säkert inte”. Vi tänker lite om oss själva och tror inte att det finns en särskild plats för mig. Någon annan är alltid bättre eller mer. Men det är något vi glömmer när vi låter de tankarna få utrymme. Och nog låter det som en av de mest utslitna klyschorna genom tiden, men: varje människa är unik.
Det är min absoluta övertygelse att det är så. Även om någon annan kan mer eller tycks ha alla de beundransvärda egenskaperna som man själv önskar att man hade, så består ändå det faktum att ingen annan kan vara som du. Det betyder att ingen annan kan möta och forma de människor som du stöter på i din omgivning på det sätt som du gör. Det gäller oavsett var vi befinner oss.
I de arbeten jag haft med barn och familjer har det ibland dykt upp en kommentar som ”så säger du väl till alla” efter att i ett samtal ha försökt ge uppmuntran eller bekräftelse. Man tror att man bara är en i mängden. Men en människa är aldrig bara en i mängden. Vi får inte behandla en människa som ”en i mängden”, slentrianmässigt och ointresserat. Varje människa är som en bok med sitt unika omslag och sin unika berättelse. Varje bok gör något med mig. Vi formas av varandra. Även den som arbetar professionellt med människor formas av den de hjälper. Varje människa har ändå sin unika bakgrund, med sin unika personlighet och sin unika kamp i livet. För varje människa jag möter, både som professionell och som privatperson, läggs ännu en erfarenhet in i mitt liv. Jag skapas och formas när jag möter dig.
Och visst är det så att vissa möten berör oss mer än andra, och det är okej att det är så. Vi kan inte få hela världen att euforiskt klappa händerna för vår existens (och det tycker jag verkligen är tråkigt för då har man missat hur fantastisk jag är).
Jag tänker att vi alla är som trasiga glasskärvor i havet. Alla är vi medtagna av den vandring vi gjort. Vi ligger och skvalpar i havet som kallas livet, och slipas mot varandra. Ibland stöter vi på en glasskärva som formar oss mer, vissa glasskärvor nuddar oss bara lätt innan den passerar vidare på sin havsresa. Även om mötet varat för en kort stund så var det ändå tillräckligt för att båda glasskärvorna skulle formas på ett sätt som bara kunde ske mellan just dem. När jag möter dig slipas jag mot dig. Varje människa lämnar sitt avtryck på den bräckliga lilla glasskärva jag är. Ja, när varje bräcklig liten glasskärva möter en annan förändras vår form ytterligare. Så ligger vi där i havet, som kallas livet, och glimmar tillsammans med våra färger och former. När jag nått livets slut och stött ihop med havets alla olika skvalpande glasskärvor hoppas jag att min yta är len och mina kanter runda. Jag är inte längre den vassa glasskärva jag en gång var. Genom livet har jag fått hjälp att mjukna och jag behövde just dig till det. Inte en enda glasskärva är den andra lik.