Våra pojkar bråkar i hallen. Jag befinner mig i rummet intill och får en impuls av att gå in i deras konflikt för att avbryta bråket, men jag lyckas hejda mig. Jag har nämligen märkt att när våra pojkar hamnar i konflikt vill jag snabbt vara där för att lösa den. Därför övar jag mig på att hejda mig och har upptäckt att pojkarna klarar av att lösa en hel del saker själva.
Jag tror att det är vanligt, kanske till och med en instinkt, att vi snabbt reagerar på våra barns missnöjen av olika slag. Det är lika naturligt som nödvändigt. Samtidigt undrar jag om vi i vår tid också är aningen rädda för barnens negativa känslor. Som om besvärliga känslor är farliga, barnens missnöje måste genast ordnas bort. Jag tror att vi misstar oss när vi agerar på det viset. Dels för att vi underskattar barnens egna förmågor att klara saker på egen hand men också för att vi underlåter dem att utvecklas. Jag undrar om vi ibland vill skydda barnen så mycket att vi fråntar deras utveckling av förmågor att handskas med livet. Barn är visserligen sköra, å ena sidan. Men å andra sidan är de många gånger också väldigt motståndskraftiga.
Jag tror att vi mår bra av att se på motgångar som en naturlig del av livet, också för våra barn. Jag tror att vi hjälper dem att hantera motgångar på ett sunt sätt då. Här ska sägas att bara för att man normaliserar motgångar, betyder det inte att man förminskar eller förnekar dem. Säg att ditt barn berättar för dig att någon på förskolan sagt en elak kommentar vid något tillfälle. Det är inte på något sätt okej att ge elaka kommentarer, men allteftersom livet pågår kommer vi att då och då stöta på personer som säger något olämpligt eller förolämpande. Istället för att hetsa upp dig allt för mycket över att ditt barn har blivit kallat för något (med hänsyn till varje unika situation, såklart), vad barnet egentligen kan tänkas ha för föräldrar eller att förskolepersonalen har hanterat det på helt fel sätt så är kanske det mest betydelsefulla att bekräfta att ditt barn har blivit sårat. Det gör ont när någon annan säger något elakt. Men det går att komma över. Liknande situationer kommer att uppstå framöver, och därför behöver vi öva oss på att hantera dem, även som barn. Att barnet känner sig rädd eller obekvämt ibland är inte heller farligt, barnet lär sig att besvärliga situationer går att ta sig igenom och märker att det faktiskt är kapabelt att göra det!
Men jag tror att det inte bara är med våra barn vi ska tänka i dessa banor med. Utan också hur vi själva bemöter motgångar i våra egna liv. Jag undrar om vi har blivit mer rädda för motgångar eller lidande i takt med att vi fjärmat oss från det. I takt med välfärd och god hälsa där lidande blivit alltmer frånvarande undrar jag om vi blir vilsna i hur vi ska hantera det när det väl kommer på besök. Lidandet ser vi som en avvikelse, kanske till och med som något onaturligt, när vi i själva verket aldrig kommer att komma ifrån det. Livet är underbart, fullt av möjligheter och en gigantisk lekplats samtidigt som det är fullt av lidande, svårigheter, obekväma känslor, konflikter och önskningar som inte blir uppfyllda. Det går bra att leva ändå. Vi lyckas stå ut och precis som barnen utvecklas också vi. Vi lär oss hur vi kan hantera motgångar om vi bara vågar släppa ner garden för det svåra och upptäcka vår egen förmåga att stå ut tills det svåra har passerat. Besvärliga situationer går att ta sig igenom.
I motgångar kan en ödmjukhet få växa fram, jag blir viss om att livet är större än mig själv. Men vi blir också viss om att vi klarar mer än vi tror. Ett njutbart liv utesluter inte sorg, smärta och kamp. Det handlar om att leva livet med allt vad det innebär. Först när vi lärt oss att förhålla oss på ett avslappnat sätt till lidande tror jag att vi kan känna frid, till och med lycka.
