Allhelgonahelgen. Den högtid som ger utrymme för att minnas den eller de som har lämnat oss. Högtiden gör att vi får ett naturligt forum för att kännas vid en smärtsam saknad. Allhelgonahelgen ger oss en annan möjlighet än årsdagen för den avlidnes födelse eller bortgång eftersom att vi den här helgen går in i sorgen tillsammans. Det blir naturligt att vi delar saknaden med varandra. Det ligger lite närmre att samtala om att man tänt ett ljus vid graven och ägnat helgen åt att sakna och minnas. Allhelgonahelgen ger oss därför möjlighet att tillsammans mötas i saknaden av de vi tycker om. Kanske påminner det också om vår egen dödlighet, att livet är ändligt. Höstens vemod blir påtaglig.
Vi minns och vi saknar den människa som för oss var så speciell. Någon gick bort alldeles för tidigt, någon var svårt sjuk, någon var i ett djupt mörker och avslutade livet med egen vilja, någon dog av ålderdom. När vi tänker på det som orsakat döden fylls också tankarna med minnen av den som vi hållit av. Vi minns det liv som levdes lyckligt och det liv som var fyllt av kamp.
Även om vi under denna helg har gemensamt att sörja någon som gått bort är ändå varje människas sorg unik. Varje människa som vi minns var ju alldeles speciell för sina relationer, varje människa bar sin egen livshistoria och lämnade avtryck som ingen annan någonsin kunnat eller kommer att kunna göra. Därför är sorgen en hyllning till det liv som tagit slut, åtminstone här.
När vi nu minns de som lämnat oss kan dödens närvaro få oss att känna det uppgivet och tomt. Gud kan verka avlägsen, känslan är ju att döden har vunnit. Så vi vänder ut och in på vår tro och undrar: ”var är du Gud?! För jag ser bara död.”
Men Gud är där. Bredvid dig vid graven. När du dragit dig undan för att sörja någon du älskar. När du tvivlar och räds din egen dödlighet. Och Gud kommer att stå kvar när sorgen blivit lättare igen. När tårarna inte är lika många och när ett skratt åter bryter igenom i ditt liv. Jag tror på en Gud som finns med oss genom allt.
För den som inte delar den kristna tron är tanken om ett liv efter jordelivet väldigt främmande. Men för den som har en kristen tro är det ett hopp om att det inte tar slut här. Vad det nu än betyder att livet kommer att fortsätta efter den kroppsliga döden, i vilken form det än tar sig, så är det ändå ett hopp. Jag vet kanske inte vad det innebär, men jag får lita på Honom som är större än mig. Även om jag inte förstår varför vi måste utstå sorg och saknad litar jag på att Gud har koll. Allt är precis som det ska vara, även om jag inte upplever det så. Hoppet är giltigt likväl som sorgen.
För egen del har jag hittills inte behövt uppleva den sorg som människor gör efter att en nära gått bort. Ändå finner jag ett värde av allhelgonahelgen. Den påminner om min dödlighet, att jag också en dag kommer att ha en grav och att någon kanske tänder ett ljus för mig också. Tankarna på den egna dödligheten är inte till för att göda oro eller sorg. Men tankarna på döden för oundvikligen också med sig tankarna på livet. Att tillvarata det som är här och nu, allt det vackra som finns i just mitt liv. Det påminner mig också om vem jag är. Jag är människa, mindre än rymden ovan mig och mindre än Gud runtom mig. När jag vet min plats: att jag är människa, vet jag också att jag behöver överlåta mig till Honom som vet allt. Hur mycket sorg jag än möter i detta liv finns det någon större än mig som har allt under kontroll. Jag är fri att sörja det som gått mig förlorat, men jag är också fri i överlåtelsen. Jag kan släppa taget om den kontroll mina händer så krampaktigt håller tag i. Jag kan leva livet med både sorg och hopp. Leva i en vila i att jag inte behöver ha svar på alla de frågor som döden, livet och lidandet för med sig. Jag kan tryggt vila i överlåtelse till Gud.