”Tror du på Gud?” Är en fråga man kan få. Om man svarar jakande kan man få följdfrågan: ”Är du religiös?”.
I ett samhälle som håller vetenskapen högt och andliga värden ganska lågt kan en tro på en gud tyckas ointelligent och udda. Det finns också en viss rädsla från kristna att kalla sig religiös, trots att vi tillhör världens största religion. Kanske beror rädslan på att religion många gånger är förknippat med förtryck, krig och regler. Kristna människor som inte så gärna vill säga sig vara religiös betonar hellre att det är en relation mellan Gud och människan. Det är något väldigt vackert. Men trots det där vackra som religionen eller relationen talar om är det inte långt ifrån att ifrågasätta att helt vanliga, bildade människor fortfarande tror på Gud. Även vi kristna skolas ju in in i den akademiska världen när vi utbildar oss på universitet. Hur kan människor som gått olika utbildningar på universitet och läst kurser i forskningsmetodik bekänna sig till en Gud? Borde vi inte veta bättre?
Vissa kristna har inte själva reflekterat över det så mycket, andra kristna står fast grundade i argument och resonemang som de funnit hållbara. Argument för och emot den kristna tron är i sig en väldigt intressant diskussion, men det är en annan än den jag har tänkt ämna detta inlägg åt. I det här inlägget vill jag istället ägna mig åt den där kristna guden. Vem är den Gud som vi kristna bekänner oss till egentligen?
Bibeln är fylld med beskrivningar av Gud i termer av människa. I skapelseberättelsen talas det om att människan är skapad till Guds avbild (1 mos 1:26). Många gånger står det om Guds ansikte i bibeln (4 Mos 6:25, 5 mos 26:10, Dom 5:5, Ps 27:8 för att nämna några), men också om hans hand (Esra 7:6, pred 9:1, job 12:10), rygg (2 Mos 33:23) och ögon (Job 34:21). I människors möten med Gud beskrivs det i bibeln att Gud talar med dem med en egen röst. Förutom detta benämns Gud även som ”fader” vilket oundvikligen för tankarna på en manlig och mänsklig gestalt. Gud verkar helt enkelt inte helt olik våra egna vanliga ”människo-pappor” när han beskrivs med sådana här kroppsliga termer. Dessutom talar bibeln också ofta om himlen med associationen till den himmel vi ser när vi blickar upp mot skyn. Det är trots allt inte så konstigt att många av oss har fått en bild av Gud som en farbror på moln!
Själv ser jag inte Gud som den där farbrodern på molnet. Gud är för stor för att han ska kunna rymmas i en människokropp och samtidigt behöver vi ord för att åtminstone försöka beskriva den Gud som är så stor att han är svår att begripa. Jag tänker mig därför att de kroppsliga beskrivningarna av Gud har använts för att det är ett språk vi förstår och kan relatera till.
Om jag själv skulle försöka mig på att gestalta Gud skulle jag göra det genom att likna honom vid luft. Den går inte att se, men den är avgörande för min överlevnad. Min tro betyder för mig att Gud är uppkomsten till allt liv. Precis som luften är han också ständigt närvarande. Gud är en närvaro som liksom tränger in i allt det skapade. Han är min ledare som går framför mig. Då kan han peka på allt roligt som finns att upptäcka i livet men också hjälpa mig att sätta fötterna i rätt riktning när jag inte vet vilken väg jag ska gå. Gud går också bakom mig, han är min hjälp som liksom puttar på och hjälper mig att ta mig fram en liten bit till när livet känns svårt och motigt. Men mest av allt är han min vän som går bredvid och håller mig sällskap genom livet hur det än ter sig. Livets törnen plockar han sällan bort, men han går alltid med. Kanske är det detta som är innebörden att vara skapad till Guds avbild. Vårt inre liv kan glädjas och plågas, liksom Guds inre liv. Han är vännen som går med och känner det jag känner. Den kristna guden är ”Gud med mig”, inte fjärran från oss uppe i himlen. Precis som luften är Gud närvarande i allt. Aldrig är jag ensam. Så länge jag andas, och kanske även när jag slutat, är jag ständigt i Guds närvaro. Vi är oskiljaktiga. Upplevelsen av hans närvaro blir starkare om jag erkänner den. Kanske är det vad bibelordet som berättar om när Moses möter Gud ansikte mot ansikte vill berätta för oss (2 mos 33:11). Guds närvaro kan bli så stark att det känns som om jag står ansikte mot ansikte med Gud. Inte för att jag tror att han har ett fysiskt ansikte. Däremot tror jag att det är ord som hjälper till att förmedla en mycket stark gudsupplevelse.
Ibland händer det att någon som har befunnit sig i en livsavgörande situation beskriver det som att ha stått ansikte mot ansikte med döden. Döden har ju inte heller den ett fysiskt ansikte, men i ett livsavgörande skede står vi ändå där och stirrar döden i vitögat. Samma beskrivning kan användas för en mycket stark upplevelse av att ha upplevt ett möte med Gud. När vi liksom upplever något heligare och högre än oss själva är det som om vi står ansikte mot ansikte med Gud.
Det är min tro att vi kan erfara Gud på detta sätt, genom en påtaglig och stark upplevelse, men också i det mest alldagliga och triviala. Gud finns alltid där. Han är (2 mos 3:14).
Jag tror på den Gud vars väsen är större än en människokropp, på den Gud som finns framför, bakom och kanske mest av allt bredvid. Jag tror på den Gud som känner det jag känner, på en Gud som jag är oskiljaktig från.
När jag kan vila i insikten om att jag och Gud aldrig är skilda från varandra föds en tillit och en visshet. Oavsett omständigheterna så är Gud med. Oavsett min glädje eller min sorg litar jag då på att den Gud som är alltför ofattbar för att rymmas i en människas gestalt eller i en himlarymd, omsluter mig i sin närvaro.
En av våra söner har vi döpt till Joel. Det betyder ”Gud är Gud”. Det kan låta intetsägande, men när orden fattas för att beskriva det största kanske bara ett återstår.
Vem är Gud?
Gud är Gud.