En kväll satt jag på ett tåg på väg mot Luleå. Jag var på väg för att göra en tenta i en kurs som heter evidensbaserad psykoterapi. Det är alltid intressant att åka kollektivt tycker jag. Jag brukar säga att det bara är i kyrkan och kollektivtrafiken där vi möts mellan åldersgrupper och samhällsklasser. På det första tåget jag klev på reste en mamma med två yngre barn och hade gjort sig vän med en äldre dam som glatt lekte tittut med det yngsta barnet. Barnet skrattade så där hjärtligt som bara ett litet barn som leker tittut kan göra. Efter några timmars åkande bytte jag såväl tåg som medpassagerare. Mina medpassagerare i den nya tågvagnen var en familj bestående av mamma, pappa och två barn. De pratade ett språk som jag inte förstod men de verkade ha en fin gemenskap och föräldrarna tycktes skämta mycket med varandra. Emellanåt brast mamman ut i skratt som hon försökte hämma, som om det inte riktigt passade sig att brista ut i ett stort garv i kollektivtrafiken. Hon gjorde det flera gånger, och varje gång fick jag lust att skratta med henne. Jag kunde inte låta bli att dra på mungiporna och känna hur magens skrattmuskler ville röra på sig. Men för att inte bidra till en märklig social situation hämmade även jag mitt skratt (jag undrar vad reaktionen hade blivit om jag plötsligt också började skratta!).
På min arbetsplats på BUP säger vi ofta att känslor smittar. Det säger vi ofta i syfte att familjemedlemmar ska förstå att deras känslotillstånd påverkar den andre. Det är lättare för ett barn att stilla starka känslor om föräldern behåller lugnet och det går även att förstå att föräldrar inte alltid håller ihop eftersom barnets sinnesstämning smittar av sig på föräldern. Visst är det verkligen så att känslor smittar! Det går åt båda håll. Känslor kan bli en enda röra men de kan också vara hjärtligt förlösande.
Känslor är som ett eget språk som går över de verbala språkgränserna. En främlings skratt kan genast smitta av sig på mig trots att jag inte har någon aning om vad hon skrattar åt. Men där och då upplevde jag en sorts gemenskap med denna främmande mamma på tåget. Det är något fint att vi människor många gånger så lätt kan sympatisera med varandra. I det mest basala som ett skratt kan vi förenas. I bibeln talas det ofta om att de troende är en enda kropp, vi hör ihop och ska behandla varandra väl. Så tror jag att det är med oss människor överlag, troende eller ej. Vi hör ihop för att vi är människor. En främlings skratt blir även mitt. Värna ditt skratt, känslor smittar!