Ett nytt år med fortsatt livsvandring

Under en sommar beger jag och mina barn oss till min väns stuga tillsammans med henne och hennes barn. Vi ska ägna några dagar där. Det är en mindre stuga, lite äldre och med en toalett utan vatten, istället använder man sig av påsar när man gör sina behov. Den ligger nära havet och tillhör hennes släkt. Nära ligger också skogen där vi under en av dagarna plockar blåbär tillsammans med barnen som blir alldeles lila runt munnen. Solen skiner vackert genom träden medan vi sitter i blåbärsriset. Under dagarna vi tillbringar i stugan slår det mig vad mycket som kan hända på några år. Min väns barn är 1 och snart 3 år gamla, mina är 4 och snart 6 år. Jag har inte glömt, men ändå påminns jag om den intensiva period som var då barnen var lite mindre. Min väns barn rycker tag i saker och har alldeles för snabba ben jämfört med förmågan att kalkylera risker och konsekvenser. När vi sitter på altan och äter får hon böja sig ned otaliga gånger för att plocka upp pipmuggen som gång på gång både tappas och kastas ned. Rätt vad det är får något av barnen för sig att springa ifrån och gärna dra i alla möjliga saker och ”tänk så kul att kasta ned saker från altanen som mamma måste hämta!”.Min vän får vara på tårna hela tiden. Det är som om jag själv lever ett helt annat liv. Jag kan lämna mina barn som är något större utan uppsikt längre stunder. De kan gå ut och leka på egen hand, utan mitt sällskap. Så var det inte förut. Då var det jag som sprang hit och dit i ett ständigt försök att förhindra katastrofer och behålla världsfreden med ständig sömnbrist. Den här natten har jag vaknat många gånger, inte så mycket på grund av barnen, utan för att vi sover på en ny plats. Min vän har däremot sovit fyra timmar så i jämförelse har jag haft en skönhetssömn. Tänk att vi människor i mångt och mycket går igenom samma resa allteftersom livet har sin gång. Ibland sker den parallellt med andras resor, ibland vid olika tidpunkter. Ändå måste varje människa färdas sin egen väg, det kan vi aldrig göra åt varandra. Det är varje människas uppgift att vandra fram till sina egna insikter, fram till sin egen visdom. Ändå är det viktigt att vi har varandra, tar hjälp av varandra och utbyter åsikter med varandra eftersom vi berikar varandras resor. När någon befinner sig där jag en gång varit kan jag i bästa fall ge något gott råd. Men framförallt kan jag känna med min medmänniskas kamp och ibland behöver jag bara låta henne livsvandra fritt från mina inskränkningar. Den som har gått före har ingen rätt att ta ifrån sin medmänniska hennes resa. För även de som har gått före kan lära sig av den människa som nu går igenom en liknande resa som jag själv en gång gjort. Det kan hjälpa mig att se min resa ur ett annat ljus. Det behöver inte nödvändigtvis handla om livets gång så som uppväxt, partnerskap, föräldraskap eller pensionärsliv. Det kan också vara alldeles särskilda svårigheter. Den som blivit nykter och ser sin medmänniska utkämpa samma kamp, den som brottas med livet och frågar sig om det ens är värt att leva, den som en gång haft en ätstörning och ser en annan slita för att bli kvitt den, den som hatat sig själv men blivit trygg med sig själv. Kanske finner jag mer medkänsla med mitt forna jag när jag ser min medmänniskas kamp i samma sits. Kanske leder det till försoning med mig själv. För kanske ska vi vara mindre övertygade om att den som vandrat under längst tid är den enda som har något att lära ut. Lika ofta är det kanske den som är mitt i vandringen som kan lära oss andra något.
Ett gott nytt år önskar jag dig, så får vi se vad detta år kommer att innebära för din livsvandring.