I en tid då det inte är så långt ifrån att bara sträcka sig efter det man vill ha är lidande inte ett ord man gärna låter ta ens uppmärksamhet. Lidandet är något som vi hela tiden försöker undvika och springa bort ifrån när det knackar på dörren. Kanske har vi blivit extra dåliga på att förhålla oss till lidande för att vi lever i just den här tiden. I alla fall vi som inte tvingas leva under enkla förhållanden med kyla, hunger eller alltför frekvent ohälsa. Jag inbillar mig i alla fall att den människa som levt eller lever i samhällen där det bekväma livet inte riktigt finns på en armslängd avstånd har ett annat sätt att förhålla sig till lidande. Jag tror att under sådana förhållanden inkluderas lidandet till att vara en naturlig del av livet, även om man inte njuter av det.
Jag skulle vilja att vi ser lidandet som en skepnad som stundvis gör oss besök på vår livsvandring. För lidandet, det kommer. Det är en grundförutsättning för att få ta del av allt det vackra i livet. Vi kan ignorera lidandet hur mycket vi vill. Men det kommer att följa oss och komma ikapp tills dess att det stöter i våra hälar och gör det svårt för oss att gå. Lidande kan inte utplånas genom att ignoreras. Men kanske är det när vi provat att ignorera lidandet en tid som vi vänder oss om och skriker det rakt upp i ansiktet. Kanske är det till och med en nödvändighet.
Jag tror att lidande behöver mötas för att kunna lämna oss. När lidandets fotsteg hörs på vår livsvandring behöver vi stanna upp på vår stig, vända oss om och se på lidandet. Stå ansikte mot ansikte med det. Betrakta det. Kanske under tårar. Under tystnad. Under ilska. Under rädsla. Och så kommer vår fråga, kanske motvilligt: ”Vad vill du mig?”. Och i lidandet kommer det att finnas ett svar. För lidande kommer alltid med en lärdom.
Då och då kommer lidandet att göra oss sällskap. När det slår följe med oss på vår vandring ska det inte avvisas. Det blir då bara ett störningsmoment som slår i våra hälar och gör stegen stapplande. Om du ignorerar det kommer det ändå att följa. Först när du har stannat upp för att lyssna på vad lidandet har att säga kan det så småningom göra sig redo att lämna din väg. Lidandet kommer, välkommen eller inte. Det är upp till oss att välja om lidandet ska gå alldeles bakom oss så att det stöter i våra hälar eller välkomna det att gå bredvid. När lidandet går bredvid krävs det visserligen mer av vår karaktär. Men det blir en lärare istället för en fiende. Och det lämnar stigen snabbare. Efter att ha talat med lidandet kommer det att bli en allt mindre gestalt i takt med att avståndet ökar. Då skiljs ni åt.
“Hej då, tills vi ses igen”.