Som kurator på BUP brukar både jag och mina kollegor prata med föräldrar, barn och ungdomar om det vi kallar “basen”, det vill säga att äta, sova och röra på sig. Utan basen på plats får varken psyke eller kropp särskilt schyssta förutsättningar för att må bra. Jag skulle även vilja lägga till social gemenskap som en av förutsättningarna för hälsa. Jag gissar att det kan låta trivialt, kanske till och med förlöjligande, när man kommer för att få hjälp med sin psykiska ohälsa och det börjar pratas om mat, sömn och rörelse. Men faktum kvarstår, det är trots allt det som behövs för att vi ska ha en chans till att må bra.
På sätt och vis är det ganska enkelt att må bra, men samtidigt är det oerhört svårt. För hur ska jag kunna äta bra när det mesta är fyllt av socker, tillsatser, konserveringsmedel och annat som kroppen inte behöver samtidigt som den dåliga maten också är den lättaste att köpa? Hur ska jag kunna röra på mig och få alla de positiva effekter som fysisk rörelse ger när så mycket tid går åt till att sitta stilla på bussen, i bilen, på kontoret, i skolan, framför tv:n och dator? Hur ska jag kunna tänka positivt om min kropp och ha en hälsosam syn på den när sociala medier översköljer mig med ideal om hur jag bör se ut? Eller när prestationsmål blir centrum för min fysiska rörelse? Hur ska jag kunna leva i gemenskap med andra när samhället trycker in mig i en individualistisk livsstil. Vi är faktiskt världens mest individualistiska land. Ja, visst är det enkelt att må bra men det är också så svårt. Ett oerhört stort ansvar läggs på individen för den psykiska hälsan, när en stor del av den bör vara på samhällsnivå.
Jag tror inte att det är extraordinära psykoterapibehandlingar vi behöver för att få bukt med den ökade psykiska ohälsan. Att den psykiska ohälsan ökar är konstaterat, men orsaken till det är desto mindre tydlig. Troligtvis är en av flera delar att psykisk ohälsa inte är lika skamfyllt idag och fler vågar därför bekänna att de har svårigheter av något slag. Men jämte detta har även samhället förändrats mycket. Våra liv utgår mer från oss själva än från gruppen. Vi sitter stilla mycket och jag är helt övertygad om att en stor del av arbetet för att mota psykisk ohälsa behöver ske på en samhällsnivå och att arbetet inte handlar särskilt mycket om det extraordinära, utan det ordinära och alldagliga. Att komma tillbaka till basen: att värdera mat, rörelse, sömn och gemenskap. Det är i det absolut enkla, det mest triviala som det avgörande ligger. I det alldeles vanliga ligger lyckan och hälsan.
Vi skulle kunna må bra men sättet som vi lever på idag gör att det blir väldigt svårt. Och visst blir det ett alltför stort ansvar som läggs på att varje individ ska fatta rätt beslut så många gånger om dagen på egen hand när världen premierar motsatsen. När algoritmer styr flödet på sociala medier som skruvar till referensramarna för hur livet ska vara och för hur kroppen ska se ut. När det extrema i hur träning ska utföras och hur maten ska ätas osynliggörs den hälsosamma synen på träning och mat via sociala medier. Den hälsosamma rörelsen får knappt plats. När vi ska hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt blir det mer naturligt att åka bil eller buss snarare än att gå. Och i en ekonomiskt god standard drivs vi till att leva avskilda i våra egna hem snarare än att leva i en större gemenskap, som förr också kunde återfinnas i till exempel i kyrkan i större utsträckning än vad den gör idag. I så många sammanhang lockas vi till normförskjutningar. Livet handlar så lätt om mig själv och hur jag kan uppfylla mina begär snabbast möjligt.
På sätt och vis är det lustigt att kuratorer, psykoterapeuter, psykologer och läkare går långa utbildningar för att komma fram till att vi behöver äta, sova, röra på oss och ha social gemenskap för att må bra, även om jag här raljerar lite. Vi har gjort det svårare än vad det behöver vara att må bra. Att må bra kräver i de allra flesta fall inga under av oss, utan att vardagen innehåller återkommande sunda trivialiteter.
Nu och då får jag höra att unga vill komma och prata för att det känns skönt att ha någon att prata med. Kan det vara ett tecken på att vi lever våra liv ganska avskurna från andra? Där det inte finns äldre släktingar eller vänner till familjen som man har tillit till och som mitt i vardagen säger: Berätta, hur har du det? Så får den unga ett närvarande öra för en stund.
Varje människa har ett ansvar för sin hälsa och sitt liv, alltid. Men kan det vara så att psykiatri många gånger har kommit att handla om hur vi ska kunna leva friska i ett sjukt samhälle? Tänk om det inte i huvudsak är individen vi behandlar utan ett samhälle vi symptomlindrar.