Jag kliver upp klockan sex som vanligt. De övriga familjemedlemmarna sover fortfarande så huset är tyst och stilla. Jag dricker ett glas vatten och tar sedan på mig mina löparkläder. Jag ska ut på en morgontur, något jag tänkt göra hela sommaren men så blev det inte. När man har sovit gott och har energi nog för att ta sig ut på en lugn löptur på morgonen så är det en oerhörd ro över det, åtminstone för mig. Innan alla andra har börjat sin dag på riktigt så finns det ett ögonblick då jag kan njuta av tystnaden, den stilla skapelsen.
Den här morgonen, en lagom tempererad höstmorgon är också vinden stilla. Trots att det är just på hösten som alla förkylningar drar igång igen så är det ändå något särskilt just med höstluften. Den är känns särskilt frisk på något sätt. Jag börjar springa, långsamt. Märker hur min hand vill starta igång löparklockan men det kan den inte. Klockan har valt att lägga av, batteriet är förbrukat och jag omfamnar istället friheten i att inte vara fastbunden i en klocka. Bara min egna upplevelse spelar roll just nu. Bara min egen känsla för hur jag vill springa, istället för att snegla på klockan för att se vad jag håller för tempo eller vilken puls jag har. En och annan bil åker förbi men när jag springer in på en lite mindre väg blir det än mer stilla. Jag ser vattnet som dimman lättar från, solen är på väg upp och kastar varma ljusstrålar över skog och åkrar. Solen går upp på ena sidan medan jag ser en vacker fullmåne på den andra. Så smyger en stilla fundering till mig: Vems är månen?
Våra barn har förstått att man kan äga skog, så de frågar ibland: ”Vem äger den här skogen?” eller ”Vems väg är det här?”. På ett sätt är det så urbota dumt att vi kan äga skog, äga mark, äga naturen. Människan har verkligen gjort sig till Herren på täppan. ”Mig och mitt!”. Hela världen är fylld av namnlappar på det vi äger. Men vems är månen? En barnslig fundering som ändå väcker något ödmjukt inom mig. Jag kan då inte göra anspråk på månen. Kanske tillhör den NASA? Kanske är den rymdens, kanske sin egen. Eller kanske är den Guds. Inte är den min i alla fall. Den tillhör någon eller något större än mig och den lilla prick jag är som vandrar omkring på jordklotet.
Så tar jag med mig min barnsliga fundering och vilar tryggt i hur barnsligt liten jag är i förhållande till världen, månen, rymden. Lika bra att släppa kontrollen och lita på den som är större än mig.
