En enkel människas alldaglighet

Vi matas ofta å ena sidan med ett budskap (som kan vara både tydligt uttalat eller som ligger subtilt under ytan) om att vi ska prestera, uppnå resultat och göra våra liv extraordinärt spännande. Andra människors liv på sociala medier ser mycket roligare ut. Vi ser hur de uppnår drömmar och har talanger man själv bara kunnat fantisera om. Så fort vi ser det jämför vi oss genast. Arbetsgivare vill ha resultat av oss, vissa är mer pådrivande än andra. Även fritidens lustfylldhet kan bli fylld av krav, vi värderar våra resultat och framsteg i träning eller andra intressen. Resultat och prestation är viktigt i denna värld och ofta anammar vi det i våra egna liv. Å andra sidan möter vi också motreaktioner på detta med budskap som förmedlar att det räcker att vara som man är utan prestationer. Människor som föreläser, skriver böcker eller på annat sätt står upp för att det är gott nog att vara människa. Att det är gott nog att vara du.

Jag tror att de flesta av oss vill kunna välja det senare alternativet och slappna av i att vara människa. Tänk att få bära på en trygghet att göra det man tycker är roligt och vara nöjd med det man klarar av även om det skulle vara väldigt lite. Om man sedan skulle sätta upp ett mål för att utmana sig skulle det i sådana fall bara vara för tillfredsställelsen som ligger i själva utmaningen. Prestation behöver inte vara fel, så länge den är lustfylld och stimulerande.
Men om vi vill förmedla till oss själva och till andra om att det är fullt dugligt att bara vara den man är utan att åstadkomma något särskilt stort eller unikt, utan att det räcker att bara vara människa i sin alldaglighet, ja, då gäller det också att syna hur vi lever våra egna liv. Vad förmedlar mitt liv till andra? Är jag en del av det samhälle som upprätthåller tanken på att hela tiden sticka ut och nå resultat? Eller hjälper min trygghet andra att vara trygga i sig själva? Jag tror att vi omedvetet använder oss av budskap av jämförelse och prestation även om vi inte alls menar det. Åtminstone har jag själv fått erfara att jag gjort så.

Det finns en fin barnsång som går: ”Du är så fin och jag tycker om dig, ingen är så fin som du i hela världen.”

Men med de vackra orden i sin fina melodi smyger även där in spår av prestation. Det kan tyckas överanalytiskt och som en petitess. Men plötsligt har jag jämfört mitt barn med andra och ställt det över andra barn som om det vore en hierarkisk ordning.

Jag tror att vi använder oss av sådan retorik ganska ofta. När vi samtalar med barn blir det här extra tydligt. Att säga ”du är bäst” i all välmening betyder ändå samtidigt att vi sållat ut någon annan. Genast har vi försatt barnen i en jämförelse och prestationsposition. ”Du var snabbast!” ”Du var starkast” ”Du var duktigast!” ”Du är finast i hela världen!”, de är alla exempel på hur vi pratar med våra barn i syfte att få det att känna sig tillfreds och stärkt i sin person. Jag tror att vi lätt hamnar i det sättet att prata med andra vuxna också.
Kanske behöver vi förändra sättet vi pratar på om vi verkligen vill hjälpa oss själva och våra medmänniskor i att vila i en enkel människas alldaglighet. Jag tror att vi hellre ska utgå från oss själva när vi vill förmedla uppmuntran och tillräcklighet hos både våra barn och medmänniskor. ”Jag tycker verkligen om att vara med dig”, ”vad mysigt vi har”, ”Jag uppskattar att du finns i mitt liv” ”Jag tycker verkligen om dina målningar” ”Jag beundrar dig för din kreativitet” och så vidare. Prestationer i sig är ju inget fult. Det kan snarare vara roligt och utvecklande att få utforska sina talanger. Men vi kan få prestera och uppskatta prestationer utan att lägga någon jämförelse i det. Om vi verkligen vill ha ett samhälle och en värld där vi kan vila i vår person, då behöver vi också förändra vårt sätt att prata. Vi behöver bli varse om vad det är vi uppmärksammar hos varandra. Jag tror att ett sådant språk också för oss närmre varandra eftersom kommunikationen utgår från vad man personligen upplever. Relationen fördjupas. Så om vi använder ett språk utan jämförelser tror jag att vi kommer närmre både varandra och oss själva. Det blir också ett bidrag till att skapa ett samhälle där det kan få räcka med att bara vara människa. Det är ju så skönt att bara få vara helt alldaglig och tillfreds med det!