Ibland har jag upplevt att kristna människor är rädda för tvivel. Ibland har jag kommit med frågor som bemötts med ett tvärsäkert svar. Långt ifrån alla gånger har varit så, men ibland. Kanske är det inte så konstigt att tvivel gör oss rädda. Det öppnar ju dörren för att det jag tror på inte är sant. Att jag kanske inte är på rätt väg. Tvivel gör oss aningen skakiga i alla möjliga sammanhang. En brud eller brudgum vill inte gärna tvivla på sin stora dag. Vi vill inte tvivla när vi tar ett stort beslut på jobbet eller när vi flyttat från en stad till en annan. ”Tänk om det här är fel..?”. Kanske är rädsla för tvivel ganska naturligt trots allt.
När det gäller den kristna tron tenderar en stark rädsla för tvivel istället driva oss ner i ett dike av en svartvit tro. Om tvivel inte får finnas, då måste den ju förnekas!
Som ungdom hamnade jag, liksom många andra, i en tro som var ganska svartvit. Överlag tycks man i ungdomsåren hamna i en förenklad förståelse av världen av rätt och fel. Som att det är en process man behöver gå igenom för att senare bli mer balanserad i sin tro och i livet överlag. Ju äldre jag har blivit, desto viktigare har det varit för mig att kristen tro och alla de frågor som den för med sig får fyllas med nyanser av förklaringar och funderingar, och att det till och med får stanna vid ”Nej, jag förstår faktiskt inte”. Det upplever jag mer trovärdigt än sköra förklaringar där argumenten inte riktigt håller bara för att man behöver klamra sig fast vid att det ska finnas ett svar. Där människans svar tar slut behöver tilliten till Gud få ta vid. Jag är bara människa. Det jag inte kan ha koll på, det får minsann Gud ta hand om i sådana fall. Det är väl ändå hans jobb, trots allt?
För mig har de människor som stått trygga i sin tro men samtidigt kunnat erkänna svårigheter i den varit mina största förebilder. Ju mer svartvitt tänkande jag stöter på desto mer vill jag möta gråskalan. Jag vill mötas i en tro där allt inte är självklart. Där man kan vrida och vända på tron som en Rubiks kub, se saker från olika människors perspektiv. En sådan tro förmedlar ödmjukhet. Ödmjukhet är också en förutsättning för att verkliga möten ska kunna uppstå. Om jag tror att jag har alla svar eller blir rigid i mina trosföreställningar (eller överhuvud taget) hindrar jag mig själv från att möta andra människors brottningskamper och jag undviker också att möta mina egna.
Att ställa frågor om sin tro är en nödvändighet för att växa i den. Tron kan inte bli stadig om den inte får prövas. Likaväl som att tron stärks när vi hittar svar på de frågor vi ställer stärks den också när vi kommer fram till att vi inte kan förstå. Tvivel tvingar oss till tillit.
Att vara ödmjuk i sin tro är inte synonymt med att vara ryggradslös i den. Jag upplever det snarare tvärtom. Min tro blir större när till och med mina tvivel får rymmas där. En tro som inte tål tvivel eller frågor är bräcklig och skör. Också Gud blir bräcklig och skör och han inte tål min mänsklighet. Men jag tror på en Gud som är större än mig och mina tvivel.