Att se det stora i det lilla kan låta utslitet och betydelselöst. Men jag är övertygad om att i den lilla, återkommande vardagen sätter vi stora präglingar som gör tonen för vårt liv. Som också kan slå an tonen för andras liv.
När jag läste familjepsykologi fanns det en kursbok där de skrev något i stil med att det inte är det storslagna och extraordinära som trasiga barn behöver för att läka, utan det magiska av den vanliga vardagen. För vissa barn och ungdomar är den vanliga vardagen så långt ifrån.
Jag tänker på de barn som inte har en trygg vuxen att finnas hos. Där föräldrarna kämpar för mycket med sitt eget mående och sin egen förmåga att det inte räcker till för ett annat litet liv. För de barnen kan det där lilla vara livsavgörande. Hoppet i tunneln som annars syns så mörk. När omvärlden ter sig oförutsägbar och skrämmande kan den extra snälla busschauffören på väg till skolan vara nog så betydelsefull. Kassörskan på Ica som alltid hälsar så glatt, läraren som inte bara ser en elev som ska prestera utan en människa med drömmar och funderingar. Fotbollstränaren som alltid tar sig tid att prata en stund efter träningen eller kompisens förälder som alltid skjutsar. Prästen på konfirmationsträffarna som tar sig tid att lyssna. Det där fullkomligt vardagliga, men ändå så betydelsefullt. Det stora i det lilla.
Svårast av alla har kanske föräldrar att se allt det stora de gör i det som tycks vara en obetydlig, vanlig vardag. Jag tror att många föräldrar underskattar sig själva. När vi så lätt kan titta in i fönstret av forskning eller i andras liv genom sociala medier vågar vi inte riktigt lita på den egna kapaciteten. Så fort vi undrar över något vill vi genast läsa oss till hur man egentligen ska göra med potträning, smakportioner, att sova själv eller inte. Jag är för ett medvetet föräldraskap, men jag önskar också att vi i sökandet efter det behåller den egna förmågan till att fatta egna beslut som passar sin egen livssituation, barn och familj. Det är också just det där repetitiva och återkommande som har verklig betydelse för ett barns utveckling och upplevelse av barndomen, inte enskilda händelser. När vi blir alltför sökande i att göra rätt i föräldraskapet förminskar vi det arbete som redan görs: att ta hand om och älska barnen. För de flesta av oss sker det naturligt. När vi kryper upp i soffan med de små, snusar på deras huvuden och läser en bok gör vi kanske den allra största samhällsinsatsen. I den vanliga vardagen hjälper barnen att formas till människor som visar kärlek och är trygga i sig själva. Den vanliga vardagen, det återkommande och repetitiva som blir den tråd av vilken du syr ditt liv med. För alla barn ser inte vardagen ut så, och förutom att det kostar samhället pengar i medborgare som till slut hamnar i kriminalitet eller psykisk ohälsa, så kostar det också barnet tron på ett gott liv. Ett människoliv som behövde bli bemött med kärlek och respekt.
Därför är jag övertygad om att det stora finns i det lilla. På bussen, Ica, träningen, hos kompisen och konfirmationsträffarna. Det kan vara det stråk av den vanliga vardagen som ett barn eller ungdom håller fast i. Ljusglimten.
Den största samhällsinsatsen du kan göra är att älska dina barn. Och har du inga egna; älska någon annans.