Det har varit ovanligt torrt denna sommar. Gräsmattorna är gula och när jag går i skogen knastrar det under mina fötter av torr mossa. Visst har det varit skönt med ljusa kvällar och varma dagar. I solskenet finns livsglädjen och tacksamheten. Livet är lustfyllt och ljus. Stegen är lätta. Men den här veckan har, åtminstone här på Västernorrlands landsbygd, varit molnig och regnig. En hel vecka av regn som fått marken att börja återhämta sig.
Det mest triviala och alldagliga ger plötsligt en djupare tacksamhet. När vattendroppar faller efter en varm period är de värda att tacka för. De hjälper oss till tillväxt. Vi behöver både solsken och regn. Att bara befinna sig under solskenet skulle få vårt inre liv att stanna upp. Den som vägrar befinna sig under regndroppar kommer snart att torka och skrumpna ihop. Vi behöver också dra oss tillbaka, svalka oss från solsvedan. Under regnperioderna i våra liv får vi också möjlighet fylla kärl som kan vara välbehövliga under de soliga dagar som sedan kommer. Vi minns att solskenet inte är för evigt. Vattnet i kärlen är ödmjukhet för livet, omsorg om medmänniskan och förståelse för mig själv. Ja, utan regnperioderna står vår tillväxt bara stilla. Vi kan då inte dra nytta av ljuset. Vackraste är kanske då solstrålar får lysa igenom regnmolnen. Regn och sol, sida vid sida. Lika behövliga båda två.
Så…tack Gud för vattendroppar som faller. Vattendroppar som gör oss mer ödmjuka också i solskenets värme, de stunder då livet går bra.