En gång var jag på föreläsning av en man som jobbar med friskvård. Hans föreläsning var inspirerande, han lyckades verkligen att motivera och inspirera till rörelse, ett ämne som var mer laddat än jag någonsin anat. Han hade nämligen fått ta bort ordet ”träning” ur sitt vokabulär när han talade med klienter för att ordet väckte så mycket negativt hos de han arbetade med. Kanske för att det är så nära förknippat med prestation och att det inte upplevs som gott nog att röra på sig alldeles prestigelöst.
Och nog har vi olika relationer till rörelse, olika relationer till våra kroppar. Olika erfarenheter av träning både som skolbarn och i vuxen ålder.
För egen del har träningen mer eller mindre alltid funnits närvarande i mitt liv och relationen till den har nog alltid varit ganska okomplicerad. Jag tycker att det är lustfyllt och meditativt att ge mig ut på löprundor och jag sporras av att se vad kroppen klarar av. Men jag fäster mig också alltmer vid tanken på att den egna träningen ska präglas av värderingar snarare än träningsresultat. Med det sagt vill jag också mena att prestation inte är något negativt i sig, jag tycker att det är stimulerande att utmana mig själv och se att jag då och då gör framsteg i träningen. Men jag vill gärna se prestation just så: att den är min egen. Utan den värderingen riskerar träningen att bli alltför pressad, ett annat måste att göra. Om jag ska jaga siffror för att jämföra med andra är vägen till att lägga av lite kortare, det kan visserligen också vara en sporre, men det blir nedbrytande om rörelse bara ska handla om prestation och jämförelse.
Om träningen fick styras av värderingar snarare än prestation skulle vi inte längre fråga varandra: hur långt springer du? Istället skulle frågan bli: varför springer du?
Och det finns så många anledningar till träning: det kan vara alltifrån att man gillar att utmanas till att man vill njuta av naturen, lätta på stressen, ha gemenskap.
Varför springer jag?
Jag får vara i min egna värld, tänka tankar klart, be, reflektera över livet, känna efter inombords. Men
det är också en mental vila, som om huvudet är lite i standby. Jag älskar löpning för att den gör kroppen stark, för att den gör så att jag kan vara klätterställning åt mina barn. För att min kropp bär när min nyfikenhet tar mig på upptäcktsfärd över branter med oupptäckta berg i skogen. Med hjälp av löpningen får jag samla på naturupplevelser. Jag kommer över kantareller, tjädrar eller svanar som stilla liksom svävar på vattenytan. Jag får andas in skogens doft, lukten av frisk luft.
Löpningen gör att jag blir gladare. Jag kan springa bort huvudvärk och springa åt mig mer energi. Jag
sover bättre, känner frid; som om själen har blivit tvättad.
En vän till mig har myntat begreppet kroppskänsla, självkänsla fast för kroppen! Löpningen påminner
mig om tacksamheten för min kropp. Tänk att den bär mig. Att hjärtats slag får banka där, dag ut och
dag in. Tänk att min kropp förser mig med syre, jag kan andas in och andas ut. Kroppen bär mig
genom löppass och vacker natur, men också i livets vardag. När jag måste skynda mig till bussen,
bära mina barn eller lyfta mina armar för att omfamna någon jag älskar. Jag är tacksam för min
kropp, för det är däri jag bor.
Jag är inte ute efter att optimera mina träningsresultat, strävar inte efter att komma så snabbt som
möjligt på så kort tid som möjligt. Jag jobbar inte för att bli bäst. Det finns så många som presterar så
bra, det är ändå ingen idé. Men det är en idé att jobba för att vara i mig själv. Min träning äger jag.
Det är ju ändå min kropp. Mina prestationer och mina utmaningar äger jag, inte någon annan, inte uträknad data på förväntat resultat. Det jag stimuleras av i min träning är min egen resa. Istället för att
sträva efter resultat och siffror att jämför med andra, strävar jag hellre för att vara i kontakt med mig
själv och skaparen. I kontakt med det jag känner, men också vila från känslorna och låta tankarna
dryfta i väg en stund, tillsammans med takten i mina fotsteg. Som en vindpust på vågorna. Jag kan
vara i tystnaden men jag kan också njuta av musik. Jag kan springa kortare och jag kan springa längre.
Det är min kropp, mitt sinne och min resa som bestämmer det. Jag springer för att utmana mig själv
och min kropp. För att upptäcka att det jag en gång trott var omöjligt inte alls är det. För att uppleva
stoltheten efter att ha klarat en lagom svår utmaning.
Det är inte löpningen i sig som gör att jag kan uppleva den på det här sättet, det är förhållningssättet
till det och jag tänker mig att det är ett förhållningssätt man kan bära med sig i vad man än står i. I föräldraskapet, arbetet, äktenskapet,
disken, morgonrutinerna. Okej, i ärlighetens namn är det lättare att ha ett avslappnat förhållningssätt till livet på en stilla löprunda i skogen när ingen ser än i vardagens jäkt. Men ändå: utför jag beståndsdelarna i mitt liv för att jag måste, tycker att jag borde eller för att jag faktiskt vill det? Och sättet jag gör det på, är det förenligt med mina värderingar?
Löpningen skulle för mig lika gärna kunna handla om att pressa mig till
resultat, att det ska gå snabbt och smaka blod i munnen för att bli bättre än en utsedd rival. Så kan
det väl också få vara, men det skulle inte ge någon särskild harmoni, det skulle gå emot hur jag egentligen vill ha det. Huvudsaken är att jag gör det
jag gör för att det går i linje med mina värderingar, för det är min kropp, det är mitt liv.