För någon vecka sedan tog jag med våra två pojkar ut i skogen. En solig höstdag var en bra dag för ett skogsäventyr tyckte vi alla tre. Vi stannade upp på en plats där pojkarna fick syn på nedfallna träd. Träden var en alldeles utmärkt utmaning att försöka balansera på tyckte både vår treåring och femåring. Medan jag långsamt strövade omkring på jakt efter kantareller i närheten där pojkarna balanserade hörde jag vår treåring säga för sig själv: ”Jag klarar det här, jag klarar det här. Jag ÄR modig”. Hans små fötter med lite otympliga skor balanserade något skakigt över trädet. Han greppade tag i grenarna som stack upp från trädstammen för att få lite stöd och efter en mycket beslutsam balansgång hade han till slut tagit sig till änden av trädet.
Jag brukar tänka mig att världen är som en gigantisk lekplats som Gud har satt oss på. Det finns platser att upptäcka, människor att möta, böcker att läsa och nedfallna träd att balansera på! Så trist det är när vi låter rädslan sätta stopp för vår lek. När vi egentligen vill ta del av Guds lekplats genom att skapa och upptäcka men låter bli för att vi inte vågar. Tvivlet får lite för stort utrymme att leva sitt eget liv och hindrar oss från att fullt ut leva vårt. Kanske är det dessutom inte bara oss själva vi tvivlar på när vi låter rädslan hindra vår lek, utan också Guds förmåga och egenskaper. Liksom Tomas i bibeln har svårt att tro att det är Jesus han ser i levande livet efter det att han blivit korsfäst, så tvivlar också vi på Gud när rädslan styr bort oss från sådant som vårt inre längtar efter att få göra. Men Jesus sträcker ut sin hand och säger: ”tvivla inte, utan tro!” (John 20:27).
Tänk om vi kunde låta Jesus ord få eka in i också vår tid och precis som Tomas känner i Jesus händer får vi också fatta tag i dem och lita på att Gud är Gud. Det handlar om en djupare tillit. En tillit som inte bara finns till hands när det jag ger mig ut i känns tryggt och säkert, utan en tillit i att Gud är med när jag ger mig ut i det spännande men som också är okänt och läskigt. Det handlar om en tillit i att oavsett hur det går för mig så är Gud med och att erfarenheten blev en del av just min väg. Oavsett om den leder till framgång eller motgång så har det berikat mitt liv med ännu en erfarenhet. Istället för att kliva ned från det nedfallna trädet ger jag mig ut på en balansgång med skräckblandad förtjusning. Kanske får jag stundtals intala mig själv att jag ÄR modig. Men när resan är gjord vet jag: antingen klarade jag det, eller så gjorde jag det inte. Nu vet jag i alla fall, och oavsett vad så är Gud där alldeles intill.
Jag önskar för oss alla att vi kunde bära med oss barnets mod och Jesus ord när vi längtar efter att göra sådant som känns lite läskigt. Sådant som vi gärna vill men kanske egentligen inte riktigt törs.
Tvivla inte, utan tro.
