Ibland gör livet ont och vi kan bli rejält sårade av andra människors tillkortakommanden. Jag tror på att vi, liksom Jesus, ska göra allt i vår makt för att sträva efter förlåtelse till varandra.
Det går inte att tala om förlåtelse utan att också tala om hur förkrossande jobbigt det kan vara. Förutom att förlåtelse är en kärlekshandling så krävs den dessutom bara av oss när någon behandlat oss illa, alltså när vi är som mest utsatta och har som allra minst lust att bemöta den andre med en god handling. Förlåtelse är kärlekens yttersta tecken, det är därför det är så svårt.
Jag hörde nyligen en fin predikan som låg nära till hands att relatera till från vardagslivet. Prästen talade om förlåtelse som en skuld, som den ju ofta liknas vid i bibeln. Men att vårt sätt att ”driva in” skulder i mellanmänskliga relationer görs genom att tala illa om någon annan, skvallra, sprida falska rykten, undvika att hälsa, säga något elakt eller ge syrliga kommentarer. Vi driver in skulder från människor som gjort oss illa genom att försöka få den andre att lida. Prästen menade att förlåtelse handlar om att avstå från allt det där, förlåtelse handlar om att inte driva in skulden. Skulden betalade Jesus på korset. Det är åtminstone en del av vad förlåtelse innebär.
Men jag skulle också vilja gå ett steg längre då Gud är så oerhört radikal i förlåtelse. Förlåtelse kan också vara att visa medkänsla för den som gjort oss illa. Det är att begära mycket av ett sårat människohjärta, men det är också vad Jesus har gjort för oss. ”Älska dina fiender” säger Jesus, så provocerande och radikalt. Att höra något sådant efter en smärtsam upplevelse kan göra det sårade människohjärtat ännu mer förkrossat. Jag tror ändå att vi ska sträva mot den radikala kärleken. Sträva efter det, men inte förgöra oss själva längs vägen. Om vi inte lyckas älska våra fiender eller den som sårat oss kan vi åtminstone låta bli att driva in skulden.
Såren kan vara alltför djupa för att gå så långt som att aktivt älska sina fiender. Förlåtelse i den bemärkelsen blir lätt en alldeles för tung börda och på tok för slitsamt. I den förtvivlan kan vi då påminna oss om att Gud trots det innesluter oss i sin nåd. Den svåra förlåtelse får i de fallen vila på Guds axlar. Vi kanske inte kan älska i den utsträckning som skulle behövas, men Gud kan det!
Ett sårat människohjärta förmår inte så mycket som det kanske skulle vilja. Det förmår inte allt det Gud önskar av oss. Men då är det hoppfullt med en Gud som är större, mäktigare och mer kärleksfull än vad jag någonsin kan bli. Gud är större än sårade människohjärtan. Det är också därför jag tror att förlåtelsen är möjlig: När vi närmar oss Gud kommer han att förädla våra hjärtan och göra förlåtelsens väg tillgänglig. Men också de gånger då förlåtelse är för stort, svårt och smärtsamt kan vi närma oss Gud och låta honom ta hand om det. Gud är ju större. Han kan hjälpa mig att göra sådant som jag tror att jag inte förmår, men han kan också hjälpa mig att förlika mig med att jag inte förmår allt det jag skulle vilja. Jag ska inte försöka iklä mig Guds kostym när mina brister gör sig påminda, utan öppet erkänna för Gud när det har blivit för svårt. Att släppa taget är ibland det mest kärleksfulla vi kan göra.