Ibland, när jag sitter där på jobbet i ett samtalsrum tillsammans med ungdomar eller föräldrar slår det mig: det är mig själv jag sitter och pratar med. När jag som kurator inom barn-och ungdomspsykiatrin sitter i samtal får jag i vissa samtal se i min egen backspegel eftersom jag känner igen ungdomens resa som min egen. I andra samtal är det min egen skuld jag möter i föräldrars självanklagelser.
En del av de ungdomar jag träffar har gått igenom svårigheter eller sliter med inre föreställningar och är riktiga kämpar. De gör vad de kan med de förutsättningar de fått. De gruvar sig över sociala situationer, vad andra jämnåriga ska tycka eller tänka om dem. Skolan är såklart ett stressmoment. Och de vill inte göra mamma eller pappa besvikna. Så finns det ju de där störiga småsyskonen också, men som man ändå tycker om och känner ett ansvar för. Ibland känner jag igen mig. Det där gruvsamma, blyga, ängsliga. Ansvaret och stressen. I ett sådant samtal sitter jag i möte med mitt forna jag. Ungdomen som funderar, ängslas och kämpar på. Jag möter mig själv.
När jag gör min del av en barnpsykiatrisk utredning får jag äran att lyssna på föräldrars berättelse om hur deras barns liv varit. I en psykosocial utredning tar man med mycket information och det innebär att jag som kurator ställer oerhört känsliga frågor också om föräldrarnas liv, bakgrund och livshistoria. Många gånger blir jag rörd över deras generositet. Ibland misstänker jag att föräldrarna har tagit ett ärlighets-piller. I det rum vi sitter i delar de öppet hur deras livssituation varit och är. De delar med sig om livskamper och framgångar. Min uppgift blir att teckna ned detta till en berättelse om det som är relevant inom barnpsykiatrins ramar. Det blir ett stort ansvar att använda de ord som föräldrarna själva använt, och att hjälpa till att formulera när det blir för svårt. Ibland möter jag föräldrar som söker svaret i sitt barns beteende och mående på hur de varit som föräldrar. Kanske har deras barn fått för mycket? resonerar de. Eller för lite? Kanske har de inte varit tillräckligt närvarande, kan de tänka. Kanske är det så att de satt för hårda gränser? Eller för slöa?
Och jag känner igen mig. Hur lätt det är att anklaga sig själv som förälder. Jag tror att de allra flesta föräldrar är de som dömer sig själva hårdast när det kommer till sitt föräldraskap. Ibland gör man ju fel som förälder, fel i den utsträckning som man gör eftersom man bara är människa själv. Ibland kan barnen faktiskt vara så starkt påverkade av föräldrars agerande att det har resulterat i psykiatriska svårigheter. Men i de fall när jag som utomstående och professionell kan göra en övertygande bedömning om att barnets beteende inte har sin grund i förälderns agerande försöker jag att lyfta bort den skuldbörda som ligger på föräldrarnas axlar. “Du har inte gjort något fel, och det här är ett svårt föräldraskap för vem som helst”. Och när jag sitter där och hör föräldrar som anklagar sig själva vet jag att de skuldavlastande orden som kommer ur min mun också måste gälla för mig i mitt föräldraskap. När jag försöker lätta en förälders dåliga samvete försöker jag samtidigt påminna mig själv om att lätta mitt eget. Jag möter mig själv.
Och jag blir övertygad: alla är vi människor. Vi har olika resor men vi brottas allihopa med livet. Som barn, som ungdomar och som vuxna försöker vi alla att hantera livet. Patienter som kuratorer. Livsresan är min egen, men ensam är jag aldrig.
Jag mötte mig själv idag.
Åh va fint. Tror att jag missat denna tidigare. Riktigt stark text.
Något sent svar, men tack Linda. Vad glad jag blir att du tyckte om den 🙂