År 2024, året som för mig innehöll flera motgångar med sådant jag tagit mig för. Det började i februari då jag startade loppet ”Höga kusten winter trail”, ett lopp mellan 25-50 kilometer. Precis som det låter äger loppet rum i skogens vinterskrud och jag hade tränat mycket. Bara någon mil in i loppet fick jag ont i knät, något jag också känt under de träningspass då jag sprungit i snö. Jag fortsatte springa under loppet, trots smärtan Viss smärta kan funka att springa igenom, men den blev alltför genomträngande. Så efter 21 kilometer i djupsnö och intensiv smärta avbröt jag loppet, konditionen var det inget fel på, jag kände att jag hade klarat av att springa mycket mer. Kanske hjälpte just det mig att känna att mitt beslut att avbryta inte var ett misslyckande. Jag nådde inte dit jag hade önskat men jag hade lyssnat på min kropp, det var viktigare för mig än att passera mållinjen.
Senare på året, under våren blev jag till min stora glädje lovad av ett bokförlag att få ge ut ett manus. Men det behövde bearbetas, mycket. Så det gjorde jag och vips så tyckte bokförlaget att manuset hade blivit mycket… sämre?! Glädjen över att få komma framåt i skrivandet förbyttes till besvikelse. I mitt inre satte jag armarna i kors, plutade med läpparna, rynkade på ögonbrynen och sa: aldrig mer!
Hösten kom och jag hade tränat inför att springa ett maraton, men jag kom aldrig ens till startlinjen på grund av ytterligare en löpningsrelaterad skada.
Ja, ett år innehåller mycket, även för den vars vardag bara rullar på. Det finns flera saker under mitt gångna år som jag hade kunnat sortera som misslyckanden, men jag väljer att sortera det som erfarenheter. Det blev inte alltid som jag ville, men jag tog ett beslut och jag vågade försöka. Jag skulle inte vilja missa de erfarenheter jag fått. Jag vill inte låta bli att springa och jag vill inte låta bli att skriva trots att jag stöter på motgångar. Det är för givande, spännande och härligt att leva ut det som pockar på inom mig. Istället blickar jag framåt mot år 2025 med ett nytt manus att skriva och kanske nya lopp springa. Istället för att bära med en besvikelse över att mitt manus inte fick gå vidare så väljer jag att bära med mig vetskapen om att mitt allra första manus någonsin var nära att bli publicerat, nog syns jag kunna skriva. Det gäller bara att inte ge upp, att fortsätta göra det man älskar och tror på. Att inte göra avkall på sina drivkrafter för att de inte blir bekräftade av andra i första taget. Det är sällan så lätt att ”bara bestämma sig” för att nå dit vi vill, men vi behöver göra åtminstone det. Vi kan behöva all möjlig hjälp på vägen, men allt börjar med ett beslut.
