Det finns de som vet vilka intressen jag har, vilka författare jag tycker om, vilka klädesplagg jag skulle välja framför andra, de som vet min favoritfärg eller vilken som är min favoriträtt. Ja, visst finns det dem som känner mig. Och samtidigt är det skillnad på att vara känd och att vara förstådd. För även om det finns människor som kan rabbla upp allt de vet om mig så kan mina intressen eller sätt att agera i olika situationer te sig främmande för dem. Det är skillnad på att vara känd och att vara förstådd.
Jag tänker att när människor vet saker om oss, som till exempel våra favoriter inom olika kategorier, så känner de oss. Där är vi kända. Att vara förstådd handlar till skillnad från det, om att mitt sätt att vara inte är främmande för den andra människan. Att det finns någon som delar mitt sätt att se på världen. Det finns någon som förstår varför jag tycker om olika saker eller varför jag beter mig som jag gör. Någon som kanske fungerar på ett liknande sätt. Någon som kan dela mina upplevelser av vad det är att vara människa.
Jag tror att även i våra närmsta relationer kan vi vara kända samtidigt som vi inte är förstådda. Därför tror jag också att även i våra närmsta relationer kan vi bära en känsla av ensamhet, trots allt det som andra vet om oss. Trots att vi är kända. För hur kända vi än är av vår omgivning, hur väl andra människor än känner till vår bakgrund och hur rätt de än kan svara på faktafrågor om oss, så är tomrummet ändå ett faktum om vi inte känner oss förstådda. Och jag tror inte att det nödvändigtvis behöver vara så att det är någon som gör något fel när vi är oförstådda, utan att vi inte har träffat just rätt människor för att känna oss förstådda. Ofta talas det ju om att vi ska komplettera varandra och att vi kan lära oss av människor som är våra motsatser. Så tror jag också att det är, men jag är samtidigt övertygad om att vi behöver dela världen med någon som ser den på ett liknande sätt som oss själva. Om vi får göra det tror jag att vi kan näras och växa in i den vi är. Istället för att hela tiden behöva uppleva en anspänning i mötet med alla de vackra människorna som Gud har skapat till att fungera på ett annat sätt än mig, kan jag finna en vila hos de människor där jag känner mig förstådd. Där närs jag och växer ännu mer till den Gud skapat mig till att vara. Mina färger lyser klarare.
Kanske blir det lättare att förstå sin egen känsla av ensamhet om man tänker sig att det är skillnad på att vara känd och att vara förstådd. Jag tror att det finns många som känner sig ensamma trots att de har människor omkring sig och därför dömer ut sin egen känsla av ensamhet. Men även om man har människor som man uppskattar och värdesätter så tror jag samtidigt att det är ganska vanligt att människor saknar vänner eller sammanhang där det känns som att man är hemma. Ett andrum att slappna av i. I ett sådant andrum ges det möjlighet att vila i sin egen person, anspänningen släpper. Därför tror jag också att det är viktigt att vi fortsätter att vara oss själva, med en ödmjukhet för andras sätt att fungera, såklart. För om jag är mig själv kanske både jag och den människa jag möter slutligen hittar det där andrummet där man är förstådd.
När vi träffar de människor som förstår mitt sätt att se på världen spelar det inte så stor roll vad jag säger eller gör. Det är mitt sätt att vara som får den andra att känna sig förstådd. Det blir mitt varande som möter den andra människan på djupet. Det kommer alltid vara så att jag förstår vissa människor bättre än andra. Vissa människor kommer för mig bara att vara kända medan andra kommer att vara förstådda. Det är liksom så livet är befattat. Så låt oss vila i vår egen mänsklighet och personlighet. Låt oss vila i att vara den vi är. För en dag kommer en människa att kliva in i ditt liv, om så för ett ögonblick, en period eller i en livslång vänskap, och förstå ditt sätt att vara. I det mötet kommer du att näras, och du, liksom den människa du möter, kan vila i ett andrum av att vara förstådd.