Hur kan så mycket lidande, svek och ondska finnas i en värld om Gud är kärleksfull?
Den frågan bär mycket frustration och desperation. ”Varför ska vi tvingas lida, Gud? Du som kallar dig kärleksfull. Är detta lidande kärleksfullt?”
Visst kan det vara svårt att förstå Guds kärleksfullhet i en värld som är trasig, i en värld där människor måste utstå den typ av lidande som på något sätt tillhör livet, men också det lidande som bara är grymt och fullständigt meningslöst. Den kristna tron påstår att Gud finns och att han är både kärleksfull och allsmäktig. Ändå dör människor som vi älskar, ändå är vi inte fria från de värsta sidorna av oss själva, ändå finns ångest och panik närvarande, ändå blir människor livshotande sjuka. Människor blir misshandlade i sina hem, barn blir vanvårdade, människor svälter, mördas och plågas till sin yttersta gräns. Att tala om lidande när krig och fruktansvärda plågor är mycket påtaglig i världen kan te sig magstarkt. Jag gör inget anspråk på att ha rätt svar, inte heller en uttömmande beskrivning av hur vi ska kunna förstå lidande parallellt med en kärleksfull Gud. Det är ett ämne som är alltför känsligt att uttala sig tvärsäkert om, men trots det är jag övertygad om att det är viktigt att våga vidröra ämnet, frågor om lidande får inte ligga orört.
Att vara medveten om människors utsatthet, eller att själv vara den som lider, och ändå höra att det finns de som kallar Gud för kärleksfull kan göra att man vill spotta på och håna den kristna tron. ”Kan du inte bättre än så här Gud?”.
Och samtidigt finns det de där människorna som har gått igenom det outhärdliga och svåra men tycker att livet är värt att leva ändå. Att livet kan vara fyllt av mening trots fruktansvärda erfarenheter.
Det är svårt att hitta en vattentät förklaring till att människans lidande existerar parallellt med en kärleksfull Gud. Men när jag tänker på den tro jag har, på en Gud som stundvis bär oss genom livet, känns det åtminstone lite mer förståeligt. Min tro på Gud får mig att också tro att vi kan bli burna genom det hopp som människors omtanke skänker oss. Som om Gud skickar ut livbojar åt oss för att orka lite till. Ibland, eller ganska ofta, är det kanske så att vi inte blir burna. Kanske går Gud före, som för att göra en otrampad stig lite lättare att gå. Det är fortfarande min väg att gå, men Gud gick före så att stigen blev åtminstone lite lättare. Korset, det var då Gud gick före i Jesus gestalt. Han led. Sviken av sina närmsta och torterad av sina fiender. Min Gud har lidit, och på något sätt är det just detta som gör honom trovärdig.
Det finns böcker jag har läst och människor jag mött som har hjälpt mig att utveckla min syn på Gud och som har hjälpt mig att fördjupa min tro. Numera vet jag att Guds närvaro omsluter oss under alla omständigheter, även om ondskan också är otäckt påtaglig. I glädje och i sorg går Gud med mig. Även i det djupaste av lidande. Gud finns även hos den som är sviken och uppspikad på ett kors.
Guds närvaro är inte beroende av att jag förnimmer den. Oavsett hur brustet mitt eller ditt hjärta än är så finns Gud alltid med. Även om vi befinner oss i de mest utsatta situationer så är Gud närvarande. I den avgrundsdjupa sorgen när tårarna stänker över golvet sitter Han bredvid och gråter med oss. När vi ohämmat skriker ut vår ilska över livets orättvisa, skriker Gud med oss. När vi drar täcket över huvudet och tänker att vi inte förmår genomlida en dag till, då ligger Gud där alldeles intill och känner vår uppgivenhet.
När vi blir utsatta för andra människors svek, tillkortakommanden eller synd blir också Gud utsatt för det. När en människa kränks, då kränks också Gud. För varje människa som blir slagen och skymfad blir också Gud misshandlad och förnedrad. Bredvid varje barn som hysteriskt ligger på golvet och fäktas mot livets orättvisor ligger också Gud och fäktas lika förtvivlat. När döden känns skrämmande påtaglig skälver Guds hjärta i takt med ditt.
Din smärta har alltigenom varit Hans. Dina frågor om ondska och orättvisa är också Hans lidande. Den kamp som varje människa utkämpat för att förmå sig att förlåta var Hans kamp först. För varenda unge som tvingas in i trasiga hjärtans våld står Gud inte bara bredvid, han blir också det barn som lider. Det smärtar i Honom och smärtan utspelar sig miljarder gånger om. För varje litet hjärta, under alla tider, som blivit tvungen att simma i världens syndfulla hav har Gud lidit. I vårt lidande är Gud inte en passiv åskådare, utan en smärtande medaktör. Han går inte vägen åt oss, men han går den med oss. Jag tror att det är en del av vad korset innebär. Korset vittnar om en förlåtelse, så fullständig att människan inte till fullo kan uppnå den, den är ju gudomlig. Men korset vittnar också om en plågad Gud. Själva kan vi bara bära vårt eget lidande, ibland inte ens det. Men Gud har kapacitet att lida för varenda människas smärta. För varje barn som blir försummat. För varje kvinna som blir våldtagen. För varenda man som i självförakt tar sin drog igen och igen. Gud är där. Bland sopor och ekande kylskåp, bland sorg och droger, mitt bland nedsmutsade lakan, förnedring och förtvivlad ensamhet.
Om vi människor bär vårt enda trasiga hjärta så bär Gud på miljarders av dem. Varför Gud inte alltid helar oss från smärta eller beskyddar oss från ondska finns inget bra allmängiltigt svar på. Kanske gör han det utan att vi vet, vi har ju inte Guds bild av verkligheten. Om än Gud inte handgripligen griper in och beskyddar varje människa från hennes lidande betyder det inte att han är passiv. Han är i allra högsta grad aktiv. Han känner med mig. Men i motsats till oss människor begränsas inte Gud av det lidande han måste utstå. Hoppet i Gud handlar om att Han är större än smärta och lidande. Det är just det hoppet som bär oss genom motgångar. Hoppet handlar om att Gud inte bara är aktiv i smärtan, Han är aktiv i en gudomlig kärlek som förmedlar ett omätbart människovärde. Över allt lidande har han en gång vunnit, även om det inte känns så just nu. Jesus bar korset så att vi kan bära hoppet.
I nuläget kan vi inte se de glasklara svaren, ens genom den kristna tron. Men den kristna tron ger oss en gudomligt mänsklig och medlidande Gud. En sådan Gud känner jag tillit till. Han är inte fjärmad från mitt lidande, nej, Han förstår vad det är att vara människa. Och när hela världens lidande lämnar mig med bördor av sorg, ilska och frågor kan jag åtminstone finna tröst i att Han en dag ska torka alla tårar. En dag ska vi mötas i en annan dimension och allt det spruckna ska bli helt. Jag är inte övergiven.
En dag är även min kamp en seger. Men det är min väg att vandra i den kamp som i detta liv blev min. Mitt uppdrag är att i min smärta dra mig närmre Gud. På så sätt formas jag till att bli alltmer helig, men också alltmer mänsklig.
💚