Det äkta och goda

En vanlig dag tar jag en löptur i skogen, en alldeles vanlig löptur på den alldeles vanliga stigen. Att springa i skogen har sina fördelar, dels ur träningssynpunkt, men också för att det är vackert, naturnära och inger en frihetskänsla. En frihetskänsla av att inte bli observerad av andra som man annars blir på trafikerade vägar. Under löpturen i skogen är jag själv. Ingen bedömer hur snabbt jag tar mig fram eller hur bra det ser ut, ingen annan än jag och min familj vet att jag är ute och springer. Efter löpturen kommer ingen att säga ”jag såg att du var ute och sprang, vad duktig du är!”. Jag kan i och för sig inte förneka att jag blir glad av andras uppmuntran. Det gör gott och kanske växer jag till och med någon centimeter av beröm som jag får. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en förväntan på att prestera ytterligare ett pass. I skogen slipper jag det. Jag tar små pauser och går när jag tycker att det blir för jobbigt, utan att jag behöver bli besvärad över min prestation. Dessutom kan jag när som helst börja tralla på en sång när känslan plötsligt faller på. Djuren lär bli bortskämda i alla fall, kanske någon stackars skogsmulle också, som jag inte lagt märke till.

Frihetskänslan består även av att benen bär. Jag kan ta mig fram relativt långa sträckor, upptäcka nya platser och vara själv i skogen för att min kropp tillåter det. Jag kan lita på den. Kroppen bär, vilken frihet! Denna alldeles vanliga löprunda fick jag stanna flera gånger. Små orange-färgade fläckar dök upp titt som tätt i skogen. Kantareller. Jag springer bokstavligen på dem när jag tar mig fram längs stigarna. Jag stannar, plockar och lägger skörden i min löparryggsäck. Frihetskänslan blir större av att jag tillåter mig att gå i backar och att få stanna och plocka kantareller utan att tänka på att jag ska ha en bra tid på sportklockan. Just som jag står där och plockar slår det mig: ”Jag får passa mig för falsk kantarell”. Jag blev så ivrig (eller girig?) att plocka att jag inte hade undersökt svamparna vid närmare anblick, bara kastat mig över dem för att konsumera skogens givmildhet. Det gjorde mig vaksam, så jag undersökte svamparna jag hade plockat. Jo, visst var det trattkantareller jag hade hittat. På sätt och vis behövs falska kantareller, som en symbol för reflektion i verkliga livet. I vår iver eller girighet kan det vara lätt att gå vilse i det liv man vill leva. Om någon säger ”vad duktig du är” efter att ha sett mig varit ute och sprungit kanske jag genast får lust att vässa mina löparförmågor ännu mer. Springa snabbare, längre, lägga till ännu ett träningspass. Men om jag stannar upp och betraktar det som väcks i mig kan jag snart urskilja: är den längtan som väcks i mig äkta eller falsk? Vill jag följa med i min egen iver (eller girighet?) eller är det en falsk kantarell jag håller på att plocka?

Tanken på falsk kantarell när jag stod där själv i skogen, med svettig panna och ett hjärta som slog hårt påminde mig om vikten av att reflektera. Vad är det i mitt liv jag plockar som känns gott och äkta? Och vilka strömmar följer jag med av bara farten utan vidare reflektion? Falsk kantarell blev under löpturen en symbol för att inte rakt av köpa det andra människor säger, att inte rakt av styras av vad världen vill locka med och inte heller rakt av köpa egna besvärliga tankar och känslor som visst kan ha sitt eget lilla liv. Falskkantareller får oss att stanna upp och reflektera. Vi omprövar och urskiljer det äkta och goda från det falska och nedbrytande.

Falsk kantarell behövs, det leder på sitt vis fram till det äkta och goda, bara vi ser upp för den..!