Jag fick via jobbet se ett webinar som hade namngetts ”Barnen, skärmarna och existensen”. Det handlade om hur vi bäst skapar en sund eller åtminstone mindre skadig mediaanvändning för barn och unga. Ett högaktuellt ämne i en tid då vi är uppkopplade på våra enheter för att se filmer, skrolla på sociala medier och spel med mera. Det är också ett högaktuellt ämne eftersom föräldrar idag inte bara är föräldrar i den fysiska verkligeheten utan också i den digitala.
Ett intressant perspektiv som togs upp var rummet för de existentiella frågorna och hur detta påverkar vår hälsa. Detta är ett område som vi i Sverige ligger efter i när man jämför med andra länder. ”Existentiell hälsa” är nämligen ett etablerat begrepp internationellt, men ett nytt område för Sverige. Själv välkomnar jag samtal om existentiell hälsa med öppna armar, tomrummet efter de existentiella samtalen gör att samhället ekar tomt när en fråga väl bryter fram. Plattformarna för de existentiella samtalen är så begränsade idag.
I webinaret togs det upp att religion förut har fyllt en funktion av tillhörighet och förståelseram för livet som vi idag i mångt och mycket saknar. Så kan jag verkligen förstå att det är. Det man lär ut i terapier när människor har det svårt, får den som växer upp i en omgivning med en tro gratis under sin uppväxt. I en tro, eller religion, får man inom den trons ramar förklaringar till vad livets mening är, hur jag ska se på mig själv och hur jag ska se på andra, det hjälper att förstå och förhålla sig till döden och är en hjälp när man behöver förhålla sig till lidande. Etablerade trossystem hjälper oss att tolka våra liv och ger oss en grun att stå på inför de val vi står inför, tro ger oss en genomtänkt etik. Visst är det omodernt och udda att svära sig åt en religion, åtminstone i dagens Sverige som trots allt är världens mest individualiserade och sekulariserade land. Ordet ”religion” har dessutom en sådan negativ stämpel att man knappt törs använda ordet. Jag försöker inte förneka det fruktansvärda religioner många gånger orsakat, men jag vill nyansera bilden av religion och dess betydelse. Lika fruktansvärda saker sker också bland ateismen. Trots misslyckanden från religiösa människors sida, har trots allt religion en positiv effekt för vår hälsa (och då menar jag sådan religion som inte rör sig inom extremism). Det finns något mycket gott i att ägna våra tankar åt det existentiella.
Under webinaret nämndes det att vi i Sverige gärna plockar från olika andliga traditioner vilket fungerar bra när livet bjuder på medvind, men när livet blir svårt blir det andliga smörgåsbordet svårt att förhålla sig till eftersom det kan vara rent kontraproduktiva principer man plockat, den röda tråden försvinner.
Som exempel tänker jag mig det så här:
Säg att jag tänker mig att allt är gudomligt, att gud finns i allt och det blir därför inget fel i att säga ”jag är gud, precis som andra”, men när jag har det svårt ber jag om ett ingripande från en högre makt. Det går inte eftersom att jag själv, tillsammans med allt annat, är den högre makten. Så när livet blir svårt har jag två principer som ställs mot varandra. Hur ska jag då förhålla mig till livet när jag går igenom svårigheter.
Jag är inte ute efter att deklarera vilken religion som är sann, men jag vill belysa vikten av att ägna sig tankar åt de existentiella frågorna eftersom att vi mår bra av att ha en förståelseram för livet.
När vi talar om människan samtalar vi ofta om den fysiska och psykiska dimensionen. Jag önskar att man också hade talat om människans andliga behov, för jag är helt övertygad om att det är en lika verklig dimension av människan som kroppen och psyket (psyke som för övrigt betyder själ). Andlighet och religion fyller en funktion av tillhörighet och tolkning av livet. Om än religioner väcker många frågor så är det ändå också där vi finner svaren. Det är till den kraft som är större än oss själva vi vänder oss till när livet blir förkrossande svårt. Vi samlas i kyrkan när vi är i kris, inte på skatteverket, för att citera socialminister Jakob Forssmed i ett avsnitt från podden ”Var ska jag ställa Jesus”.
Så jag vill uppmuntra till att våga lyfta stora frågor i samtal med de du bryr dig om. För jag är helt övertygad om att det existentiella samtalet behövs, det krävs bara en inbjudan.