Kärlek är ett ord som vi tycker oss känna till ganska bra. Vi som kallar oss kristna talar gärna om kärlek eftersom det är ett ord som är nära förknippat med den kristna tron. Samtidigt kan diskussionen om vad kärlek är och hur den på bästa sätt visas fortgå hela livet.
Den kärlek som är aktiv är vi mest bekanta med, skulle jag tro åtminstone. Det är den kärleken som får oss att agera och göra gott för vår medmänniska i en medveten handling. Den kärleken är synlig. Vissa av oss behöver bli bättre på att aktivt agera i kärlek medan andra behöver bli bättre på att vara mer passiv och respektera varje människas liv som hennes eget.
Men kan kärlek vara passiv? Jag tror faktiskt det. Den passiva kärleken innebär att vi inte kan tvinga en annan människa till att göra det val som vi tror skulle vara det bästa. När vi ser en anhörig eller kär vän som gör val som för oss ter sig uppenbart negativa och kanske till och med destruktiva är den passiva kärleken den allra svåraste att praktisera. Människor kan behandla sig själva illa på väldigt många olika sätt. Vissa som vi håller av stannar kvar i ett dränerade arbete eller parrelation, andra spenderar pengar på ett oklokt sätt och ytterligare andra förtärs av alkohol eller droger. Hur ska man som närstående förhålla sig till att någon man tycker om gör okloka val? Vi kan visserligen av omtanke berätta vad vi tror vore det bästa. Vi kan tala om för de vi håller av att vi ser att de far illa av sina val. Men vi kan inte pådyvla våra egna värderingar eller åsikter på andra människors liv genom att ständigt visa missnöje eller proklamera våra egna övertygelser. Sällan gör det något gott. Istället behöver vi acceptera att varje människa gör sina egna val i livet och vi har inte rätten att ta makten över dem.
Man kan se med många olika infallsvinklar i berättelsen i bibeln då Jesus möter en rik man som frågar vad han ska göra för att få evigt liv (Markus 10:17-22). Mannen har hållit budorden men Jesus säger ändå att det finns något kvar för honom att göra, nämligen att sälja allt han äger och ge till de fattiga. Det här blir för svårt för mannen att höra och han går sin väg.
Jag föreställer mig att mannens axlar sjunker ned och att han går sin väg med en något sänkt kroppshållning. Jag tänker mig att det här kanske också är bland det svåraste Jesus behöver göra: se oss människor gå vår väg och göra val som han vet inte är det bästa för oss. Han talade om för mannen vad han behövde göra. Han behövde göra sig av med sin rikedom, i långa loppet blev den dränerande för honom. Men när mannen väljer att gå sin väg ropar inte Jesus åt honom att komma tillbaka. Han springer inte efter för att stoppa honom. Mannen gör sitt val och Jesus låter honom gå.
Jag gissar att den svåraste kärleken Jesus utövade, och fortfarande utövar, är den kärlek som behöver vara passiv för att vår fria vilja fortfarande ska gälla. Så svårt det måste vara att i kärlek ha skapat en värld fylld av liv med oss älskvärda människor som har alla möjliga färger och former men som väljer vägar som inte är bra för oss. På samma sätt kan vi behöva respektera våra medmänniskors val i sina liv. Jag tror att det är lätt hänt att vi försöker tjata oss till förändring hos andra människor, särskilt de vi tycker om och vill väl. Med alla medel vill vi få den andre att förstå vad han eller hon skulle må bäst av. Vi står kvar och försöker ropa tillbaka och vi försöker stoppa den vi tycker om från att gå sin väg. Vi gör det av kärlek, men det fungerar sällan. Varje människa har sitt eget liv och sin väg att gå. Jag kan vara en medvandrare på vägen men jag kan aldrig ta ifrån en annan människa hennes egna steg.
Jag undrar vad som hände med den rike mannen. Kunde han lägga ifrån sig Jesus ord och leva lycklig i sin rikedom? Fortsatte han att leva med rikedom men med en ständig påminnelse om vad Jesus hade sagt? Eller sålde han allt till slut och följde Jesus? Det får vi inget svar på, när vi älskar med passiv kärlek blir tilliten till Gud absolut nödvändig.
