En vardagskväll när barnen var nattade och lugnet hade lagt sig delade min man med sig om reflektioner kring en artikel utifrån bok som skrivits för 12 år sedan. Författaren till boken hade skrivits av en sjuksköterska som arbetade med patienter i livets slutskede. Hon hade identifierat fem teman som oftast återkom hos patienterna och som handlade om de saker som människor ångrade sig mest över i sina liv. Jag fastnade för särskilt ett av dem, vilket var ånger över att man inte varit sann mot sig själv.
Att vara sann mot sig själv, orden är så vackra. Det ligger något djupare och mer vördnadsfullt i det än att tänka på det som självförverkligande. Idag strävar vi ju inte bara att uppfylla våra behov, utan också att se till våra begär i sådan hög utsträckning som möjligt. Om jag vill ha något då ska jag skaffa mig det.
Jag tänker mig att vara sann mot sig själv rymmer något större. Det handlar om ett erkännande inför sig egen identitet, personlighet och behov. Det handlar om att se vad som bryter ner mig som människa, och vad som bygger upp. Att vara sann mot sig själv innebär att jag inte rör mig i sammanhang som bara tar energi, att jag lever i den ort eller stad som jag faktiskt mår gott av snarare än den plats där andra förväntar sig att jag ska bo, att arbetet styrs av känslan av meningsfullhet snarare än prestige. Det handlar om att göra det anden och själen växer av, inte att blåsa upp mitt ego ännu mer. För visst kan jag umgås med en viss sorts människor, bo på en viss plats och arbeta med en viss sak för att det ger mig status eller för att jag förväntas göra det. Kanske får jag mycket bekräftelse för det och mitt sociala kapital växer. Men det betyder inte nödvändigtvis att jag är sann mot mig själv.
I min ungdom såg jag filmen ”into the wild” som handlar om en ung man som beslutar sig för att ge sig ut i det vilda för att leva där. Han var less på materialismen och ville närmre naturen. Filmen har ett tragiskt slut, men han levde med en stark drivkraft att vara sann mot sig själv.
Att leva ett liv med drivkraften att vara sann mot sig själv borde göra att vi samtidigt lever i enlighet med skaparen och skapelsen. Så tänker jag mig det i alla fall. Då jag lever ett uppriktigt liv mot mig själv, lever jag också uppriktigt mot den eller det som är större än mig. Kanske kan man till och med säga att vi är skyldiga att vara sanna mot oss själva, eftersom vi i annat fall inte respekterar den del i skapelsen som vi själva är. Våra sanna förmågor med ett djupare värde blomstrar inte och inte heller lämnar vi plats åt den vars förmågor skulle blomstra på den plats jag själv innehar. ”Den som hittar sin plats tar ingen annans” som titeln lyder på en av Tomas Sjödins böcker. I själva verket kanske vi gör våld på skapelsen eftersom vi förnekar den unika roll som vi själva har.
När vi inte lyssnar till våra innersta behov och när vi inte följer våra passioner, skapar vi en disharmoni. Främst inom oss själva, men kanske också i våra relationer, vårt arbete, och samhället i stort. Varje gång vi väljer att kompromissa bort vår äkthet för att passa in, för att möta andras förväntningar eller för att uppnå yttre framgång, förlorar vi en bit av oss själva. Världen går miste om dig.
Att vara sann mot sig själv är därför kanske inte bara en personlig angelägenhet, utan en handling av respekt och vördnad för det liv som givits i gåva. Det är en påminnelse om att varje människa är unik och värdefull, och att vi har ett ansvar att vårda och uttrycka det unika som vi kan bidra med. Det gör också att vi lämnar plats åt andra så att de får befinna sig i det sammanhang där just dem är sanna mot sig själva.
Var sann mot dig själv. Lev sant.