Vi är nog många som någon gång har lyssnat till någon som predikat om sin träningsform och blivit uppmuntrad att testa den. När en person hittat rätt i sin motionsform och tycker att den är riktigt rolig kan den människan också, nästan tvångsmässigt, uppmuntra till att andra ska göra samma sak. Som om just den träningsformen vore svaret för alla andra. När någon blir så där överdrivet entusiastisk blir jag alltid instinktivt aningen obstinat och mindre övertygad. Min villighet att testa något som den andre så tvångsmässigt vill sälja in minskar i takt med den andres entusiasm. Jag tror att vi fungerar så i många sammanhang, vi människor. När vi läst en bra bok, haft en storslagen upplevelse, hittat en givande träningsform eller för den skull: när vi hittat rätt i vår tro. Då ligger det nära till hands att tvinga på andra också min egen tro. Om jag älskar att be uppmanar jag gärna andra till det, om jag gillar att evangelisera är det istället det jag betonar att min medmänniska ska göra. Om jag är helt övertygad om att något är rätt eller fel enligt den kristna tron vill jag gärna få andra att tro likadant som mig.
Vi glömmer att det i tron, precis som med träning, är rörelsen som är målet. Sättet vi rör oss dit på blir mindre viktigt. Varje människas tro behöver vara hennes egen dans med Gud. Jag kan inte påtvinga någon annan mina danssteg. Kanske kan vi se på varandras dans, lära oss av varandra. Men dansen mellan mig och Gud är fortfarande min alldeles egna. Jag kan inte påtvinga någon annan att använda mina rörelser för att närma sig Gud. Jag behöver respektera det unika i mig likväl som jag behöver respektera det unika hos min medmänniska. Jag kan inspireras och förundras över det vackra i din dans med Gud. Sedan ska jag resa mig upp för att ta mina danssteg. Stegen är inte helt desamma, men att se andras dans kan vilja få mig att dansa min egen. Vi kan inspirera varandra i rörelsen mot Gud. Men inte påtvinga. Inte härma.
Det är alltid lättare att försöka övertyga andra människor om sin egna övertygelse än att våga ställa frågor kring den. Men det är just där trons resa sker: inom mig. Hur kan en sådan resa någonsin bli uppriktig och sann om inte varje människa får göra den utifrån sin egen person, sina egna frågor, brottningskamper och sitt eget uttryck? Jag tror att vi växer som allra mest när vi vågar erkänna att vi inte har alla svar och modet att lyssna till andras berättelse om resan till deras insikter och frågor.
”Må jag aldrig bli en port för min nästa där han dras in och tvingas gå mina vägar genom mina dörrar – som om det vore hans- och bli beroende av mina nycklar. Om min port är Kristus är ändå det viktigaste att jag hjälper min broder att vandra sin väg till Fadern och förbli sig själv ”
-Dom Helder Camara